Något som händer när man är mammaledig länge är att allting stannar upp. Det sker långsamt och plötsligt inser man att det inte finns någon framåtrörelse överhuvudtaget. Detta har under hösten blivit väldigt tydligt för mig och jag känner därför att jag har ett tydligt mål för 2017:
FÖRÄNDRING.
Det är dags för förändring både i det stora och i det lilla. Förändring runt mig och i mig.
Jag har känt mycket inre stress under hösten. Det har blivit en negativ spiral som lett till att jag i slutet av året kunde konstatera att jag kanske inte mår så bra. Jag tror egentligen inte att det är ovanligt om man som mig är hemma med två små barn under flera år att man får perioder av frustration och stress. Och jag hatar att jag ägnat så lång tid att låtsas både inför andra och inför mig själv att allt är ok. Vad har jag vunnit på det? INGET.
Så nu har jag bestämt att jag är trött på att vara trött.
Trött på att vara förvirrad.
Trött på att jämföra mig med andra.
Trött på att vara orkeslös.
Trött på att drömma och aldrig göra.
Trött på att nyår efter nyår säga att NU skall det bli förändring, och sedan falla in i samma mönster som tidigare.
Därför startar jag nu upp 2017 med att direkt ta tag i mig själv.
Träffade i onsdags min psykolog Anna som jag träffade inför förlossningen med Sigge. ÄLSKAR henne!!
Hon är konkret och handlingsinriktad. Jag går alltid därifrån med nya tankar och små "hemläxor". Det vi egentligen främst konstaterade är att jag behöver lite struktur och rutiner. Att jag behöver lite luft i mitt schema som sedan 2,5 år tillbaka mest är barn, barn, barn och barn. Givetvis tar Jonas barnen själv ibland så att jag kan åka iväg eller pyssla med något hemma. Vi försöker regelbundet se till att vi båda ger varandra lite egentid. Och jag har fantastiska föräldrar och svärföräldrar som alltid ställer upp. Men all tid som jag får för att andas måste jag alltid be om och det i sig kan bli en stress. Jag känner mig alltid jobbig då jag ber någon annan ta barnen. Och jag slappnar inte av helt när jag är borta vilket gör att jag inte återhämtar mig. Detta ligger ju givetvis hos mig. Jag måste lära mig att släppa ansvarskänslorna och ibland vara lite ego. Tänka att det löser sig. Att vara i stunden och kunna släppa på oron. Anna sa att det är generellt vanligare att mammor har svårt att "stänga av". Hon sa att oftast när en mamma kommer hem slappnar hon inte av och tar en halvtimme i soffan eller gör något annat avslappnande. I stället börjar vi mammor (som sagt gäller det inte alla) tänka på tvätt, disk, dammsugning, leksaker och kläder som skall plockas upp, ytor som skall röjas och praktiska grejer runt barnen.
Jag känner igen mig i det. Jag har extremt svårt för att bara hänga och ta det lugnt när vi är hemma om det är stökigt. Det gör att jag hela tiden försöker städa och röja.
Och alla ni som har barn vet ju hur lätt det är. Jag diskar 4 tallrikar (vår diskmaskin är sönder så det är handdisk som gäller) sedan kommer någon unge skrikandes och har slått sig eller skall ha hjälp. Jag diskar 2 glas och sedan meddelar Anna-Vera att Sigge har minsann har bajsat. Jag byter blöja och efter det vill Sigge inte bli lämnad så jag får sitta en stund med honom (samtidigt som jag sneglar stressat mot diskhögen). Kort sagt så står man där - 3 timmar senare - med lika mycket disk (eftersom ungarna har hunnit äta igen under denna tid), och med ett hus i fullständigt kaos då barnen har roat sig med att kasta ner alla soffkuddar på golvet samt sprida ut precis alla leksaker de äger och har. Dessutom inser man då att man själv endast har druckit en kopp kaffe sedan man vaknade.
Jag hoppas ni förstår känslan jag är ute efter.
Ok. Vill inte bli för svamlig men det känns ändå viktigt att få fram min problematik. Känns som att man lätt kan bli missförstådd när man pratar om nedstämdhet och stress. Hur som helst så har jag av Anna fått tre uppgifter att försöka ta tag i. De handlar om att skapa små andningshål för mig och att hjälpa mig att inte ha ett så splittrat fokus. För små barn märker direkt om en förälder inte har fokus och är trött och stressad och inte orkar ge uppmärksamhet. Resultatet av det är att de blir jätteklängiga ända tills de får vara nära och tanka upp. Allt detta visste jag. Ändå gör jag precis så som man inte skall göra.
Därför skall jag:
1. Ta en stund på dagen då jag måste släppa allt och bara lägga allt fokus på barnen. Leka med dem på golvet eller lägga mig på madrassen vi har nedanför soffan och låta dem klättra och klänga på mig hur mycket de vill. Ge dem all min uppmärksamhet och vila i det faktum att det under denna stund är förbjudet att städa och vara duktig. Efteråt är förhoppningsvis barnen lite tankade och glada och kan leka på själva. Och så får jag en liten stund då jag kan ta en kopp kaffe, rensa bland posten eller laga mat. Lite luft helt enkelt.
Testade detta redan igår och jag upplevde faktiskt att det hade en positiv effekt - både på mig och på barnen!
2. Schemalägga städning. Om man tror att man skall ha ett perfekt hem men en unge på 1 år och en på 2,5 år som stökar runt så tror man fel. Eller så blir man som mig och jobbar i konstant uppförsbacke ända tills man blir helt utsliten och ändå har ett stökigt hem. Jag skall därför schemalägga när saker skall hända. Anna föreslog att exempelvis så kan jag bestämma att disken tar vi när Jonas kommer hem från jobbet. Att inte gå och småpluttra hela tiden utan att vid en tidpunkt per dag röja upp. Hon menade att då kanske det också blir lättare för mig att inte stressa upp mig under dagen om jag vet att vid en speciell tid så kommer vi ta tag i det. Hon föreslog även att ha en städdag i veckan. Det där med städdag är ju ingen ny idé men tror att vi borde införa det. Jag gillar idén med schema och struktur då jag är en person som egentligen mår bra av lite rutiner i vardagen. Även detta testade jag i går - alltså att avvakta med röjandet tills Jonas kom hem. Och det kändes jättebra. Efter röjningen och diskningen så släppte jag allt sånt och hade en trevlig kväll.
3. Avsätta en fast tid i veckan då jag har egentid. Som jag skrev tidigare så finns det en stress i att alltid behöva be om tid. Man vill inte belasta andra onödigt mycket. Men Anna menade att ibland måste man hävda sitt inför sig själv. Att ta ansvar för sina känslor och behov och det innebär ibland att man måste be om hjälp. Hon föreslog att jag skulle fråga mina föräldrar om de på en fast tidpunkt varje vecka kan ha barnen. Och under den tiden är jag helt fri att göra vad jag vill. Tanken med det är inte enbart att få egentid utan även att skapa ett tydligt lufthål i min vecka som jag kan se fram emot. Som finns där oavsett om jag är trött eller pigg. Oavsett om jag vill vila eller hitta på något.
Eftersom jag tycker att det är jobbigt att be om hjälp så var jag lite nervös när jag frågade pappa om de kunde tänka sig detta upplägg. Givetvis hade jag inte behövt vara nervös. Pappa var förstående och han och mamma kommer att har Anna-Vera och Sigge en gång i veckan!
Utöver detta så har jag ett par egna grejer som jag skall införa och det är träning och aktiviteter. Jag känner verkligen att jag behöver röra mig. Jag behöver bli starkare och piggare. Och min fina Jonas köpte presentkort på gym till mig i julklapp. Så nu blir det yogapass imorgon. Yoga by the way - GUD vad jag saknar det! Det kommer göra gott både för min kropp och mitt välmående.
Och vad jag menar med aktiviteter är att jag måste bli bättre på att hitta på saker med barnen. Komma iväg hemifrån oftare.
Bilderna i dagens inlägg får väl symbolisera lite av det jag har skrivit om idag. Var på komedianten (Varbergs bibliotek) med barnen tidigare i veckan. Ett försök till att hitta på nåt kul (och dessutom gratis). Barnen lekte och Sigge klättrade i vanlig ordning på allt han såg :)
Vi hälsar på mina stackars föräldrar var och varannan dag. Anna-Vera och Sigge tycker verkligen om att komma dit och jag är så glad att de får en så fin och nära kontakt med dem.
Sista bilden är på gårdagens lunch som var både billig och god. Torsk Stroganoff. Och just nu klappar jag mig på axeln varje gång som jag lyckas göra riktigt god och bra mat till barnen. För det skall gudarna veta att korven och makaronerna står där och lockar med sin enkelhet varje gång jag öppnar skafferiet eller kylskåpet.
Ja hörrni... Detta blev ett långt inlägg. Ett personligt inlägg. För personligt kanske? Har länge funderat på om ni skall få vara med på denna resa. Men nu tog jag beslutet att så får det bli. Jag mår ju bra av att skriva ner det jag tänker och känner. Och kanske går någon igenom nåt liknande. Kanske kan grejerna jag skrivit om vara till hjälp för någon annan som känner sig stressad eller i obalans med livet.
Jag tänker avsluta 2017 i balans. Det är mitt mål.
Nu kör vi!
