onsdag 30 november 2016

Besiktning

Idag besiktigade jag bilen.

Att besiktiga bilen är som att gå till tandläkaren.

Man har ingen lust att åka dit, men vet att man måste. Och under tiden så är man supernervös inför domen som skall komma.

Hos tandläkaren: att man skall ha hål i tänderna och behöva tre rotfyllningar.
På besiktningen: att bilen inte godkänns och man måste göra dyra åtgärder.

Hos tandläkaren: väntar oroligt på att få förmaningar om att jag exempelvis måste använda tandtråd mer.
Hos besiktningen: väntar oroligt under hela besöket på förmaningar om att någon lampa inte funkar, att vi måste smörja något eller något annat som vi borde tagit hand om.

Nu var det så käckt att bilen gick igenom utan några anmärkningar (tjoho!) och liksom hos tandläkaren efter positivt besked drog jag en lättnadens suck.


Denna sketch med Peter och Fredde tyckte jag var superrolig när det begav sig. Egentligen är den ju mest hemsk. Men tycker fortfarande att det är rätt kul när han testar säkerhetsbältet :)

tisdag 29 november 2016

Sigge

Idag, för ett år sedan.
Kl 6:18 på morgonen bestämde sig Sigge för att komma ut. I raketfart. 6 dagar för tidigt.

Kan inte fatta hur fort det går. Och ändå långsamt. Man vill både gasa och bromsa på samma gång.
Vill se Anna-Vera och Sigge bli större och kunna leka mer med varandra. Samtidigt vill jag njuta av tiden som aldrig kommer igen. Dessa ständiga motsägelsefulla känslor.

Hur som helst så är jag väldigt tacksam och glad över att mina barn är friska och mår bra! Kanske klyshig grej att säga, men jag ÄR verkligen det!

måndag 28 november 2016

Fågelperspektiv

Just nu mår jag bra av att titta på denna bilden. Tagen tusentals meter upp i luften i ett flygplan på väg mot Stockholm. Långt ovanför alla oväsentligheter och triviala problem.

Mycket inre stress just nu. Och det som är svårast när man är stressad inombords är att få ett mer övergripande perspektiv. Och då menar jag inte intellektuellt. Jag kan givetvis sätta mig ner och konstatera att det finns inget att vara stressad över. Allt är i sin ordning. Jag och min familj lever och är friska. Jag har superfina vänner. Jag är älskad och bor i ett fint hem och har mat på bordet och kläder på kroppen. Sakers tillstånd kunde alltså vara betydligt sämre.

Och så vidare.

Men även om jag vet allt detta, så är det som att magen och hjärtat ibland inte fattar. Min kropp tycks vissa dagar uppfatta hot som jag inte ser. Stressade hjärtslag, stressade rörelser och en lite jagad känsla. Och jag inser just nu sakta att detta inte är så bra. Och jag vet att jag måste ta tag i det på olika sätt. För det finns ju inga hot att fly från. Jag är ju inte jagad.

Kanske ett litet flummigt inlägg. Och jag är alltid lite osäker på hur mycket jag skall dela med mig av när det gäller hur jag mår. Men det kan ju inte bara vara jag som ibland måste stanna upp och ta hand om mig själv? Det måste vara fler. Eller? Eller är alla så lyckliga och har alla sån fin ordning på sina liv som det verkar på IG och FB?

Jaja... Jag vet inte jag. Jag fortsätter att titta på bilden som är tagen tusentals meter upp i luften i ett flygplan på väg mot Stockholm. Och jag tänker att där uppe ser allting så litet ut. Men när man sedan landar blir plötsligt allt stort igen. Även oväsentligheter och triviala problem.

Och så tänker jag på Björn Afzelius klassiska textrad:

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå. Men det kan va svårt att tro när man inte ser den."

måndag 14 november 2016

Angående barnuppfostran

Vad är nu detta för slabbig sak? Jo det är Elin som lyxar till det med en egengjord bakelse när ungarna sover middag. Kan inte bestämma mig om det ser äckligt eller supersmaskigt ut, haha. Gott var det i alla fall - hallon, grädde, mammas rulltårta och lite banan. Jag har typ samma smak som ett litet barn.

Ok, nu gör jag det. Nu ger jag mig in i det laddade ämnet barnuppfostran. Gillar egentligen inte ordet uppfostran. Det låter så ålderdomligt och straffande på något vis. Men, men. Jag kommer säkert att trampa på någon öm tå, men så får det bli. Skall försöka uttrycka mig så tydligt som möjligt, för jag inser att en text lätt kan missuppfattas.

Here it goes -

Har varit på öppna förskolan idag. Mycket äldre barn. En del stökiga barn.

Och jag måste säga att jag blir riktigt irriterad på vissa föräldrar. För alla barn är olika och alla barn kan vara busiga och göra saker man inte får. Men har du ett barn som har tendens att knuffa, slå och ge tjuvnyp till höger och vänster så kanske du måste vara lite mer uppmärksam och framför allt ALLTID säga ifrån när något händer. Blir tokig när vissa föräldrar bara sitter och tittar på när deras barn är taskiga mot andra. Jag och Jonas är SUPERNOGA med att säga till när A-V gör något hon inte skall eller till exempel knuffas. Jag känner verkligen att min gräns där jag sätter stopp går långt tidigare än många andras. Och då blir jag nästan lite uppgiven. Vad är meningen med att jag tjatar och gnatar på mina barn om att vara snälla, artiga och hjälpsamma om en massa barn inte lär sig det??! Då kommer ändå mina barn att bli överkörda av alla andra i slutändan. Eller? Jag drar väl för stora växlar på det...

Och egentligen gör man väl ändå sina barn en tjänst genom att enträget pränta in vad som gäller? Jag inbillar mig i alla fall att man blir bättre rustad inför skoltiden och inför livet. Minns själv när jag gick i skolan att de elever som bråkade mycket och var otrevliga eller dominanta hade svårt att få vänner. Missförstå mig inte nu. Alla är olika och det är bra. Vissa är lugnare och mer tillbakadragna - andra är mer aktiva och tar för sig. Och alla sorter är bra. Det är mer oss föräldrar jag tänker på. Barnen kan inte sätta gränser. De kan inte veta automatiskt vad som funkar socialt i livet och vad som inte gör det. Det är vi föräldrar och andra vuxna som kan lära dem det. Och det handlar ju egentligen om att gång på gång säga ifrån, stoppa, agera och helt enkelt nöta in vad som gäller. Även om man är urless på det. Likaväl som ett blygt barn måste få hjälp på vägen att funka i ett sammanhang, så måste ett utåtagerande barn också få det.

Usch, jag känner verkligen att jag är ute på minerad mark nu. Men behövde skriva av mig lite. Och jag är verkligen inte felfri! Jag brister antagligen i uppfostran jämt och ständigt. Och jag ifrågasätter mig själv nästan dagligen. Men jag tycker i alla fall så här. Och det är det jag strävar efter.

Alla typer av människor och personligheter skall givetvis ha en plats i världen, men vare sig vi vill det eller ej så måste vi fungera tillsammans i en grupp och i ett sammanhang (om vi inte vill isolera oss). Och vi måste alla lära oss vissa principer om hur vi skall bete oss mot varandra om vi skall vara med i de sammanhangen Och det är ett evigt jobb. Men nödvändigt.

Ok, hörrni. Håller ni med eller tycker ni att jag är en riktig kokosboll? Kommentera gärna :)

torsdag 10 november 2016

Hoppsan - här var det gnälligt!

Men hallå allihopa! 
Ja så gick det med mitt bloggande. Inte så bra. Men till mitt försvar så har jag ju poddat i stället. Och det är ju också ett trevligt forum att uttrycka sig på. Men nu är skrivarlustan tillbaka och jag tänkte köra lite här igen.

Men var skall man börja? 
Året har bara pågått och pågått. Händer ju inte så mycket i en mammaledig kvinnas liv.

Barnen växer. Man jublar över pottbesök, nya ord och diverse plötsliga framsteg så som handklappning och hejdå-vinkningar. 

Sömnbristen är konstant. Så konstant att jag har börjat utforma nya teorier om att sömn väl egentligen inte är så viktigt. Vem behöver sova när man hålögt kan vagga runt en stökig bebis och stirra in i en mobilskärm kl 2:34 på natten?

Samvetet är ständigt närvarande. Och nej - det är INTE det goda samvetet utan det DÅÅÅLIGA samvetet. Känslan av att inte orka tillräckligt, att inte räcka till. 
Får barnen tillräckligt bra mat? 
Tittar de lite för mycket på tv vissa dagar? 
Borde vi inte vara utomhus lite mera?
Och. Så. Vidare.

Och mitt i allt skall man komma ihåg sig själv. Och jag har verkligen försökt. 
Men när barnen somnat på kvällen kommer dock det stora dilemmat: gå och lägga sig i god tid och vakna upp någorlunda utvilad eller vara uppe alldeles för sent och göra sådant som jag aldrig hinner på dagen (ta hand om mig själv och mina intressen). Går jag och lägger mig tidigt så kommer jag att vara piggare och tacka mig själv dagen efter. Men om jag stannar uppe så får själen en liten boost genom att jag gör något kreativt och har egentid.
Som sagt - ett dilemma som inte ens världens samlade nobelpristagare kan lösa.

Nä hörrni - denna jublande skrattfest får fortsätta imorgon för nu går jag och lägger mig. Var ju inte meningen att detta skulle bli ett gnällkalas. Men så blev det. Vem vet, nästa inlägg kanske blir en veritabel skrattexplosion.

Hur som helst - I'M BACK!