Ok, nu gör jag det. Nu ger jag mig in i det laddade ämnet barnuppfostran. Gillar egentligen inte ordet uppfostran. Det låter så ålderdomligt och straffande på något vis. Men, men. Jag kommer säkert att trampa på någon öm tå, men så får det bli. Skall försöka uttrycka mig så tydligt som möjligt, för jag inser att en text lätt kan missuppfattas.
Here it goes -
Har varit på öppna förskolan idag. Mycket äldre barn. En del stökiga barn.
Och jag måste säga att jag blir riktigt irriterad på vissa föräldrar. För alla barn är olika och alla barn kan vara busiga och göra saker man inte får. Men har du ett barn som har tendens att knuffa, slå och ge tjuvnyp till höger och vänster så kanske du måste vara lite mer uppmärksam och framför allt ALLTID säga ifrån när något händer. Blir tokig när vissa föräldrar bara sitter och tittar på när deras barn är taskiga mot andra. Jag och Jonas är SUPERNOGA med att säga till när A-V gör något hon inte skall eller till exempel knuffas. Jag känner verkligen att min gräns där jag sätter stopp går långt tidigare än många andras. Och då blir jag nästan lite uppgiven. Vad är meningen med att jag tjatar och gnatar på mina barn om att vara snälla, artiga och hjälpsamma om en massa barn inte lär sig det??! Då kommer ändå mina barn att bli överkörda av alla andra i slutändan. Eller? Jag drar väl för stora växlar på det...
Och egentligen gör man väl ändå sina barn en tjänst genom att enträget pränta in vad som gäller? Jag inbillar mig i alla fall att man blir bättre rustad inför skoltiden och inför livet. Minns själv när jag gick i skolan att de elever som bråkade mycket och var otrevliga eller dominanta hade svårt att få vänner. Missförstå mig inte nu. Alla är olika och det är bra. Vissa är lugnare och mer tillbakadragna - andra är mer aktiva och tar för sig. Och alla sorter är bra. Det är mer oss föräldrar jag tänker på. Barnen kan inte sätta gränser. De kan inte veta automatiskt vad som funkar socialt i livet och vad som inte gör det. Det är vi föräldrar och andra vuxna som kan lära dem det. Och det handlar ju egentligen om att gång på gång säga ifrån, stoppa, agera och helt enkelt nöta in vad som gäller. Även om man är urless på det. Likaväl som ett blygt barn måste få hjälp på vägen att funka i ett sammanhang, så måste ett utåtagerande barn också få det.
Usch, jag känner verkligen att jag är ute på minerad mark nu. Men behövde skriva av mig lite. Och jag är verkligen inte felfri! Jag brister antagligen i uppfostran jämt och ständigt. Och jag ifrågasätter mig själv nästan dagligen. Men jag tycker i alla fall så här. Och det är det jag strävar efter.
Alla typer av människor och personligheter skall givetvis ha en plats i världen, men vare sig vi vill det eller ej så måste vi fungera tillsammans i en grupp och i ett sammanhang (om vi inte vill isolera oss). Och vi måste alla lära oss vissa principer om hur vi skall bete oss mot varandra om vi skall vara med i de sammanhangen Och det är ett evigt jobb. Men nödvändigt.
Ok, hörrni. Håller ni med eller tycker ni att jag är en riktig kokosboll? Kommentera gärna :)
