tisdag 24 februari 2015

Selfies och taskiga kommentarer

Det florerar en hashtag på Instagram som heter #20beautifulwomen. Det går ut på att man skall ta en selfie och i bilden tagga 20 kvinnor/tjejer som man vill inkludera i sin lista över vackra kvinnor. Antar att det är tänkt att detta skall sprida lite positivitet tjejer emellan. Kan ibland känna mig lite motvillig mot sådana där skicka-vidare-grejer, men tyckte ändå att det var en rätt trevlig variant. 

Grejen är den att tjejen som nominerade mig hade tagit en selfie där hon var osminkad och inte hade lagt på något filter på bilden. Rätt modigt tycker jag. Själv tar jag sällan selfies och när jag gör det är det ett jäkla projekt. Jag tar bild på bild som jag missnöjt raderar. Jag provar att le, att pluta med läpparna (ser lika idiotiskt ut varje gång), att vara allvarlig, eller göra en lite tokig min. Till slut brukar jag välja en bild som är lite suddig, eller där man bara ser halva mitt ansikte, eller där jag tittar bort, eller där mitt ansikte är så starkt belyst att mina anletsdrag jämnas ut. Sedan kommer redigeringen. Blurra lite här. Lägga på ett filter där. Beskära lite till. Och voila! Till sist har vi en selfie som ser så där härligt jag-bryr-mig-inte-utan-bara-knäppte-en-bild-spontan selfie. Kanske är det bara jag som håller på så här? Troligtvis inte.

Hur som helst så vågade jag mig inte på en bild utan filter. Däremot vågade jag köra utan smink och med ett leende på läpparna. Tycker alltid att det känns lite utelämnande att lägga upp en bild på mig själv. Och nu kändes det verkligen så då det inte var en bild där jag tyckte att jag var särskilt stilig. Lade i alla fall upp den och taggade 20 instagramvänner. Vad jag inte tänkte på var att hashtagen #20beautifulwomen är rätt aktiv. Det innebär att folk som inte finns i mitt flöde hittade bilden. Vanligtvis brukar jag inte ha med några hashtags som lockar okända besökare, utan hittar oftast på egna mer på skoj. Men nu kom ett par likes från okänningar. 

Och här kommer min första tanke - jag kände mig lite löjlig. Som att jag taggat mig själv som en "beautiful woman" och ville att folk skulle gå in och utbrista "oh, vackra varelse". Herr "Jante" gjorde sig påmind.  Slog mig hur oerhört skadad man är av tidens klimat där vi hela tiden skall visa upp oss och på något sätt bli godkända av andra. Så ängsligt liksom. Hela tiden presenterar vi vårar liv i sociala medier, tydligt medvetna om att andra betraktar det vi gör. En vanlig selfie blir därmed någon form av del som formar helhetsbilden av mig. Och därmed får en selfie mycket större betydelse än vad jag vill att den skall ha. Förstår någon mig? Eller är detta bara flummigt?

Jaja, hur som helst - ett par kommentarer dök upp från vänner och familj. Men så kom det en kommentar från en okänd person:

"Ugly."

Kort. Tydligt. 

Ok, tänkte jag. Förlåt du okända människa om jag med min fulhet orsakade ögonsmärtor när du i godan ro klickade runt bland alla tjusiga "20beautifulwomen". Ledsen att du inte enbart fick njuta av ren skönhet, utan med skräck fick bevittna detta gamla sletna fejs. Jag klickade in på killens konto och blev bara ännu tröttare när jag såg att han var ca 11 år gammal. Lille vän...

På riktigt blev jag inte ledsen över kommentaren. Han kikade runt på söta flickor. Blev besviken. Och att folk - unga som gamla - finner ett nöje i att skriva taskigheter är ju ingen nyhet. Där emot upptäckte jag en sorg hos mig själv när jag tänkte på att en hashtag som jag tyckte var något fint genast blev ännu en ytlig grej där vi skall jämföras. Så många fler tjejer som har lagt ut "modiga" selfies utan smink och filter som antagligen också har fått taskiga och omotiverade kommentarer. 

DET gör mig förbannad. 
Inte lillkillen på 11 år, utan tidens anda som gör att jag först tänker att man får räkna med sådana kommentarer när man lägger ut en bild på sig själv. 
Tidens anda som får MIG att känna att jag inte duger om jag inte är perfekt.

Fast jag duger.
Och alla andra med - oavsett smink eller filter.

Jag tog bort kommentaren.

Och klappade mig själv på axeln.


Tack & hej.

måndag 23 februari 2015

Separation och framsteg

Separation. En så otroligt stark känsla. Och jag känner den så mycket just nu. Konkreta, praktiska saker som förändras. Små detaljer som skvallrar om stora steg framåt.

Från att jag bara ville att tiden skulle gå när Anna-Vera var 2 månader till att vilja dra i handbromsen med full kraft! Hon växer så snabbt och här är några tecken på detta som sker /nyss har skett i hennes liv:

Framför allt - maten! Hon äter mer och mer, vilket betyder att mjölken i brösten sinar. Nu är det endast en amning på morgonen. Det känns lite vemodigt varje gång eftersom jag inte vet om just den gången är den sista. Samtidigt är det härligt att se henne nyfiket prova nya smaker och konsistenser! T.ex. hallon-blåbär-äpple puré:
Nu har hon börjat fara runt om nätterna och ligger lite hur som helst i sin säng. På rygg, på mage, halvsittandes, på sida, på diagonalen. Så nu är det dags att koppla loss hennes säng från min och sänka den. Ännu en tydlig separation...
Hon trivs mycket bra i sin liggdel i vagnen. Sover gott om dagarna i den och verkar inte frustrerad över att ligga omhuldad därinne. Men nu är det kanske ett par veckor max innan den är för liten. Då är det dags för sittdelen. Spännande och konstigt att hon en gång i tiden hade oceaner av utrymme i den:
Och inte minst så var bilbarnstolen en tydlig markör. När vi för lite mer än en månad sedan lånade ut babyskyddet och satte in en bilbarnstol i stället fick jag en så otroligt nostalgisk känsla. Inte minst när jag tittade på bilden nedan och insåg hur mycket hon växt:

Försöker njuta av varje dag nu när jag så tydligt ser att tiden inte kommer tillbaka!

onsdag 18 februari 2015

Tisdagslåten! (åter på en onsdag)

Käns som att min enda bloggning det senaste har varit tisdagslåten. Ber om ursäkt. Men så har det helt enkelt blivit. Ska skärpa mig!

Men här är ännu en tisdagslåt (en dag för sent). Eller rättare sagt ett klipp som gör att jag mår bra och vill gunga och dansa.  Så himla skön känsla på dessa goa ungar!

En riktig feel good boost så här mitt i veckan! :)

onsdag 11 februari 2015

Tisdagslåten! (på en onsdag)

Jepp. Blev ingen låt igår, för jag har vart i Strömstad där internetanslutningen är rätt pissig. Så vi kör idag i stället!

Jag älskar ju country, bluegrass och americana. Och en stor favorit är Alison Krauss och Union Station. Både hon och grabbarna sjunger fantastiskt och är helt grymma musiker. Och det är sjukt hur säkra de är live.

Misstänker att jag tidigare länkat till denna sång, men strunt samma! Den är superfin jag ryser varje gång jag hör de vackra stämmorna. 

Lyssna och njut!

onsdag 4 februari 2015

Det (o)glamorösa mammalivet

Jag är skyldig. Jag erkänner. Liksom de flesta lägger jag oftast upp fina små bilder när min dotter ler och ser supernöjd ut. Och när jag skall ta bild på något eller någon i mitt hem gör jag först en homestying light och tar bort allt eventuellt stök och skräp ur bilden. Ja, jag fuskar och ljuger. Låtsas att allt i mitt liv är så där fint och välordnat. Fast så är det ju inte. Egentligen är det ju mer så här:

Bebis före mat (inte alls instagram-söt) - bebis efter mat (instagram-söt):
Kokar fisk, potatis, ger fruktpuréer och annat gott till Anna-Vera. Till mig? Gorby's pirog på stående fot och hinkvis med kaffe:
Tar ibland selfies, men vad som inte syns på bilderna är tröjorna med kräkfläckar och mysbyxorna med väl uttöjda knän:
 Har ständigt högar med nytvättade kläder som av någon anledning aldrig hamnar i garderoben (mystiskt, mystiskt):
 Och högen med smutstvätt, sinar konstigt nog aldrig:

Någon som känner igen sig?

tisdag 3 februari 2015

Tisdagslåten!

Då var det åter dags för tisdagslåten! Tro inte att jag har glömt. Ni slipper inte undan.

Idag blir det en låt som har skrålats på otaliga förfester. En låt som jag aldrig tröttnar på och som gör mig lika glad varje gång jag hör den. Och Jack Black är ju alltid en humörhöjare.

Varsågod och godnatt!

måndag 2 februari 2015

10 år tillsammans!

Idag - den 2 februari - för exakt 10 år sedan fick jag ett sms från Jonas där han frågade om han fick chans på mig. 
Jag svarade att det fick han. 
Och sedan var det vi.
Och det är fortfarande vi.

10 år. Ett decennium. En tiondels sekel.
En bebis rikare, ett hus rikare och massa minnen rikare.

Puss Jonas och heja oss!