söndag 27 december 2015

Fullt schema


God fortsättning allihopa!

Som de flesta av er redan sett på Facebook och Instagram så har det fötts barn och firats jul sen sist jag skrev. Tänkte berätta om förlossningen här men måste nog ta ett stort andetag när jag gör det. Och ett så stort andetag orkar jag inte ta idag.

Så vad händer i mellandagarna?
Igår var det fullt drag här hemma - kompisar med barn på besök. 4 småttingar som sprang runt och 2 relativt nyfödda som sov i olika famnar. Vi käkade middag. Mattias och Li hade med sig rödspätta och kolja. Mattias är ju fiskare så bättre råvaror kan man inte få. Eftersom Jonas hade tagit fram fritösen blev det mesta friterat. Men gött var det. När alla åkt hem var man helt slut. Som Li sa så minns man typ inte vad man pratat om under kvällen för att det vart sånt ös, haha. Men trevligt var det!

Ikväll bär det av till Falkenberg. Blir lite käk och vin hos Angelica och Fredde. Och så kommer vår kära vän Malin som är hemma över julen! Hon befinner sig vanligtvis i USA så vi ses nästan aldrig. Ska bli så kul att ses!

Imorgon kommer ett par från Skåne förbi på en kaffe. Och så är det besök på BVC för att väga lillskrutten. Och på kvällen blir det rep inför den 30:e december. Och vad händer då? Jo, jag och tre vänner kommer att vara med i ett program på P4 Halland. Vi skall spela 4 låtar som varit hits under året. Tror att programmet pågår mellan 10-12 under förmiddagen. Skall bli kul, men känner mig i ärlighetens namn rätt ringrostig när det gäller sången. Men jag återkommer med mer info om detta.

Och senare i veckan kommer min syster med familj till Veddige!

Och nyår firas med Jonas syster och familj hos hans pappa.


Jepp. Jodå, så atte...
Varför berättar jag allt detta?
För att visa att jag har vänner och ett liv?
För att strukturera upp för mig själv vad som skall hända de närmsta dagarna?
För att jag inte har något mer spännande att skriva?

Antagligen allt det ovan nämnda.

Ha en fin dan efter dan efter dan efter dopparedan.

måndag 23 november 2015

Nu håller vi tummarna

God förmiddag! Nu är det på't igen. Hoppas på att någonting skall ha hänt i alla fall. I lördags kväll hade jag en sammandragning som pågick och pågick. Magen var stenhård oavbrutet i 4-5 timmar. När jag legat i sängen med värmekudde i typ 3 timmar började jag undra om detta var normalt. Det gjorde inte ont, men jag tyckte att det var konstigt att det inte släppte emellanåt. Så jag ringde förlossningen. Hon tyckte att eftersom det inte gjorde ont eller blödde eller nåt, så borde det inte vara någon fara. Två alvedon och försöka sova. Tog alvedon men kunde absolut inte sova. Somnade till slut. Vaknade vid fyra - stenhård mage och lite molvärk. Somna igen. Vaknade igår och allt kändes lugnare. 

Dagen förflöt utan större mankemang. Sen på kvällen började det spänna igen. Alvedon igen. Svårt att somna igen. Men till slut gick det. Vaknade vid kl 3 av att magen var stenhård och det värkte. Pågick i över en timme. Konstant värk och stenhård mage. Samtal till förlossningen igen (de måste vara trötta på mig haha). Samma råd som igår. Lyckades somna om trots att det molade och spände. När jag vaknade i morse var magen fortfarande lite spänd.

Vad vill jag ha sagt med detta rabblande? Jo, att jag hoppas att all denna magaktivitet har gjort lite nytta på livmoderhalsen.

Nu är vi strax framme vid sjukhuset. 

Tjohej!

torsdag 19 november 2015

No baby

Blir ingen bebis idag. Var inne på förlossningen och hade min vän Lisa med mig som moraliskt stöd. De tog ctg och kände efter hur livmodertappen såg ut. Om jag fattade rätt så hade den mjuknat lite (medelmjuk) men inte tillräckligt för att göra en hinnsvepning. Så jag fick bara snällt boka ny tid. På lördag är det dags igen. Jag håller mina tummar.

Tips på hur man motiverar en bebis att vilja komma ut ur magen?

Nu är jag hos Lisa som står och lagar mat. Luktar gött.

Hajjjj.

onsdag 18 november 2015

Förberedelser

Imorgon är det dags för besöket på förlossningen. Tänk om de tycker att det är läge att starta upp mig... Känns skitkonstigt ju. Går runt och fixar med lite småförberedelser. Ställer fram de färdigpackade väskorna till BB, förlossningsbrevet ligger framme på bordet och strax åker babyskyddet in i bilen. 

Åh herregud nu körde Anna-Vera in ett ben under soffan och fastnade. Hur 17 lyckades hon med det? I alla fall kändes min hastiga insats sådär i mage och lujmskarna. Tips till gravida: lyft inte soffor!

Jaja. Hur som helst så tänkte jag ägna resten av dagen åt att vila och tänka positiva tankar. Inser att risken är stor att det inte drar igång imorgon. Men det känns ändå lite som dan innan julafton. Och blir det ingen uppstart så är det faktsikt helt ok. Jag kan tänka mig att var gravid lite till. Mest att det hade vart skönt att vara på plats.

Lustigt att man tror att andra gången inte skall vara lika konstig som första. Men det känns lika overkligt nu som när jag väntade Anna-Vera. Kan inte förstå att det är en färdig bebis i min mage. Och att den inom kort skall plötsligt vara utanför min mage. En egen liten person som ännu bara har gjort sig hörd genom sparkar. Overkligt var ordet.

Nä, nu får det vara färdigt med ältande för idag.Dessutom ägnar sig A-V i detta nu åt något som enbart kan beskrivas som förföljelse och trackasserier av vår katt. Håll ut Rosa - jag kommer och räddar dig!

Puss på er :)

måndag 16 november 2015

Stackars mej - hoppfallerej!

Go'afton.

Har vart en lite sämre dag idag. Magen har spänt och värkt. Det hugger dessutom neråt en hel del. Känns verkligen som att den lille lymmeln vill ut. Utöver det har jag idag varit helt obeskrivligt trött. Typ kunnat somna sittande. Tror att jag är på väg att bli lite sjuk. Buhu. Stackars mej - hoppfallerej!

Mamma kom och gjorde en insats och städade lite. Vi fick packat upp vinterjackor och sånt. Och så skall jag se till att få upp lite adventsljusstakar och annat julgrejs imorgon. Ifall bebis kommer snart så kommer jag inte orka sen. Skönt att vara färdig med allt tänker jag. När vi var klara och Anna-Vera vaknade upp ur sin mastodonttupplur på 3h 20min åkte vi hem till mamma och pappa. Där däckade jag på golvet och sov. Vidrigt att vara så trött.

Det ironiska är att jag nu fortfarande är vaken och resten av familjen sover gott. Så varför lägger jag mig inte ner i sängen och låter sömnen omfamna mig? Varför fortsätter jag att skriva?

Sluta skriva Elin.

Sluta då!

söndag 15 november 2015

Nyttigheter, frosseri och Paris

När man är gravid skall man möjligen äta lite mer. Inte stora mängder, men kanske extra mellanmål och lite så. Och nyttigt - nyttigt skall man äta. Frukt, grönsaker, fisk och annat bra. Detta vet jag mycket väl. Och detta har jag fullkomligt ignorerat hela graviditeten. Tills nu. Så här i vecka 37 ställer jag fram kokt ägg, havregrynsgröt med osockrat äppelmos och mackor med makrill på frukostbordet. Som om det skulle tillintetgöra de senaste 8 månaderna av frosseri. Och tyvärr är mitt sug efter sött och salt större än min hälsosträvan och lagom till kvällen har jag ändå satt i mig kakor, bullar, choklad, chips samt en stor skål cornflakes med socker på. Tycker väl egentligen att jag gött kan få unna mig så här i min sista flåsande fas innan ungen skall ut. Men stackars bebisen kommer väl skrika efter daim och rata mina tuttar!

Jaja. Jag orkar inte vara perfekt.

Borde kanske skriva något om Paris. Men tänker att det finns inte så mycket att skriva. Liksom alla andra tycker jag att det är hemskt och jag lider med de drabbade. Mer kan jag inte säga just nu. Världen är så full av oro, skräck, lidande, hot och hat att jag inte orkar ta in allt. Det blir liksom fullt i hårddisken. I alla fall nu när jag är gravid och befinner mig i min egen bubbla. En bubbla som hjälper mig att förbereda mig. I den bubblan blir oroligheterna i världen alltför jobbiga att ta in. Så jag nöjer mig med att hoppas på en ljusare framtid och att kärlek och förståelse till slut skall segra. Och att all galenskap kan få ett slut. Fred på jorden I guess. Alltså önsketänkande.

Nu skall jag lösa lite korsord och försöka somna.
Sov så gött.

fredag 13 november 2015

En helt vanlig jävla dag

En härlig dag. Vi vaknade av väckarklockan vid sjutiden. Rätt sliten var jag. För att inte tala om Anna-Vera som vi knappt fick liv i. Hon har den senaste veckan kämpat på med en eländig slemhosta. På dagarna har det gått ok, men varje natt har hon vaknat och hostat slem och gråtit. Likadant var det i natt - eller ja, tidig morgon kanske... I alla fall vaknade jag vid halv fem av att hostattacken gick igång. Bara att ta upp, trösta, ge näsdroppar, snyta, ny blöja, distrahera med lite tecknat och sedan en flaska varm ersättning. Så både Anna-Vera och jag däckade åter ungefär en timme innan vi skulle upp. Men trots denna stökiga morgon så blev resten av dagen fin.

Vi slängde på A-V fleeceoverallen direkt och slängde på oss kläderna och åkte hem till farfar Kai och farmor Eva. Där blev det snabb frukost och vinka hej då. Sedan åkte jag och Jonas till stan för att gå på det gemensamma mötet hos psykologen. Kändes så himla grymt. Vi pratade både om den förra och den kommande förlossningen. Gick igenom vad som inte kändes bra förra gången och vad vi kan göra för att motverka att det blir så denna gång. Så nu känner jag mig så förberedd jag bara kan. Och jag tror att det var skönt för Jonas också att gå igenom allt lite. Det blev nog en konkret förberedelse för honom med.

Efteråt gjorde vi lite ärenden på stan. Och så blev det lite fika på Espresso House. Sällan vi kan sitta tillsammans en stund på det sättet. Riktigt mysigt.

När vi kom tillbaka till Veddige var det dags för nästa möte - barnmorskan på mvc. Vi pratade om min graviditet. Hon fyllde i lite extra info i min journal. Magen mättes - jag ligger i linje med den övre delen av "normalkurvan". Alltså ganska stor mage. Men följer kurvan fint. Har nu gått upp ca 20 kg. Ungefär som förra gången. Känns ok. Alla värden bra. Heja, heja!

Efter det besöket släppte Jonas av mig hemma och så åkte han vidare för att hämta Anna-Vera. Jag fick en stund hemma och för en gångs skull släppte jag fröken-duktig-tankarna och lade mig på sängen. Sov en stund. När jag vaknade hade Jonas tänt i kaminen och fixat mat. Resten av kvällen hängde jag och lillfisen. Hon var kramig som 17 efter att inte ha sett mig på hela dagen.

En bra dag. Egentligen inget innehåll värdigt ett så här långt inlägg. Kanske har jag slösat någon minut av er tid. Men ibland är det banne mig skönt att att vara lite positiv. Och skriva om en helt vanlig jävla dag. En bra jävla vanlig dag.

Och i fredagsmysets anda avslutar jag med att säga - TACO HEJ!

tisdag 10 november 2015

Bebis nästa vecka?

Vad händer? Inte mycket. Spänner rätt mycket i magen. Får ganska lätt sammandragningar och sparkarna från lillen är rätt brutala nu. Och så har jag börjat med en relativt ny och härlig tradition - illamående på kvällarna. Får även för mig ca en gång per dag att "nu kommer bebisen", vilket gör mig lika stressad varje gång. 

Så hur går det då med min oro? Jodå, jag jobbar med den hela tiden. Var ju på sånt där aurorasamtal på förlossningen. Var super. Ungefär som att leverera ett förlossningsbrev muntligt. Hon frågade vad jag är allra mest rädd för. Jag svarade att det är att vi inte skall hinna in i tid. Jag inser att det är en rätt extrem tanke, men det är faktiskt en oro jag har. Och det handlar väl egentligen inte bara om att inte hinna in till sjukhuset alls - utan även rädsla för att NÄSTAN inte hinna in. Att jag kommer upp på förlossningen och föder 15 min senare (känner faktiskt personer som råkat ut för detta). Hon sa att om jag vill så kunde hon ordna med en läkartid där jag undersöks för att se om något är på gång. Om exempelvis livmodertappen mjuknat eller jag kanske rent av har öppnat mig lite (kan tydligen vara så ibland att man går runt och är lite småöppen andra gången) så kan de hjälpa förloppet på traven och se om de kan starta igång mig på plats. Så en läkartid har jag fått. Nästa vecka. Känns helt pirrigt att tänka att det kanske kommer att vara dags då. Att bebisen kommer då. Hoppas att de kommer kunna starta igång det!

Nä, nu verkar lillan ha vaknat där ute i sin vagn. Hon har åkt på någon osrt slem/rethosta som gör att att hon sover lite illa och blir ledsen. Stackarn... Hoppas det ger med sig snart.


Hörs!

fredag 30 oktober 2015

Knäpp hjärna - Bra kropp

Hej alla goa!

Tack för fina kommentarer efter mitt förra inlägg - här och på fb. Idag var jag hos barnmorskan. Om mitt psyke ballar ur lite när jag är gravid, så kan jag i alla fall konstatera att min kropp är stabilare än någonsin. Mitt blodtryck är  exemplariskt och alla värden superfina. Sedan att man går som en tant med ledproblem och att hela magen knyter sig så fort man går i en trappa eller böjer sig ner, det är en annan sak. Samma sak förra gången. Jag blev nedstämd, men min kropp mådde prima. Och under förlossningen gick allt helt felfritt (på pappret) och min kropp gjorde det den skulle utan att jag egentligen behövde tänka. Fast jag tycker ju gott att kroppjäveln kunde ha frågat mig innan den bestämde sig för att trycka ut A-V i 100 km/h...

Hur som helst så måste jag säga att om man ber om hjälp när det gäller graviditet och förlossning så finns den verkligen. Och det är så viktigt att bli tagen på allvar. Och det har jag blivit båda gångerna. Men man måste vara tydlig och faktiskt förklara hur man känner. För om man inte säger något, förväntas man må bra. Så klart. Jag önskar att jag hade vart bättre på att uttrycka vad jag kände under och efter min förra förlossning. Men jag visste inte hur. Det var första gången och jag hade ingen aning om vad som är normalt. Nu vet jag bättre och jag kräver mycket mer. Och det kommer förhoppningsvis skapa helt andra förutsättningar. Jag skall ta revansch på förra gången!

Nu skall jag sätta mig ner och skriva vidare på min lilla förlossningshistoria. Pust - är lite jobbigt, men en bra sak. Eller så käkar jag lite enchiladas och tittar på Lyxfällan och känner mig duktig för att jag då minsann inte har hamnat hos Kronofogden eller dricker 2 L Coca Cola om dagen.

Får nog bli det sistnämnda.


Puss och hej så länge!

onsdag 28 oktober 2015

Förlossningsrädsla

Jag stånkar på i min gravidbubbla. Stånk, stånk. Pust. Aj aj aj. Oj oj oj. Har som vanligt ingen koll på veckorna. Tror att jag är i v 34. Känslan av att bebis kommer att titta ut för tidigt är stark. Jag gissar på 25 november, Jonas gissar 20 november. Beräknat datum är ju 4 december. Vi får väl se...

Hur som helst tänkte jag skriva lite om något som kanske är lite för privat eller känsligt. Jag vet inte. Kanske kommer jag ångra mig. Men jag brukar inte ha problem med att prata om sådant som är lite jobbigt. Men vet att det kan göra vissa människor lite obekväma. Jag har funderat länge över hur mycket jag skall skriva om i bloggen, men varför inte låta detta vara en kanal. Jag vet ju att det finns många fler än mig som har en komplicerad relation till graviditet och förlossning. För det har jag haft och har fortfarande.

Och vad är det då som har vart jobbigt och vad är det jag vill ha sagt? Tja.. det behövs betydligt fler inlägg här i bloggen för att förklara det. Så jag börjar lite lätt med något som snurrar extremt mycket i skallen just nu.

Jag funderar mycket över förlossningen. Förra gången var för mig ingen positiv upplevelse och jag känner att det har skapat en oro inom mig. Så jag har bestämt mig att denna gången skall jag vara förberedd. Visst - man kan aldrig förutspå hur en förlossning skall fortskrida, men man kan förbereda sig mentalt på ett sätt som jag inte gjorde förra gången. Och denna gången har jag lite referensramar och kan säga hur jag INTE vill ha det och hur detta kan undvikas.

Så - nu träffar jag en psykolog med vilken jag pratar igenom alla känslor kring förlossningen av Anna-Vera och tiden efteråt. Mycket känslor och jobbiga saker att dra i, men jag tror verkligen att det behövs. Psykologen - som jag träffade för första gången igår - tyckte jag jättemycket om! Hon satte direkt fingret på vad som har känts fel. Hon tog min rädsla och oro på allvar och satte genast upp konkreta åtgärder. Först och främst skall jag skriva ner hela förlossningen i text. Kanske inte så mycket om hur det praktiska förloppet skedde, utan mer min känslomässiga upplevelse. Sedan skall vi gå igenom detta. Och så kommer Jonas vara med på ett besök så att vi tillsammans kan gå igenom hur det vart och hur vi skall ta oss an kommande förlossning. Känns vettigt och bra. Jag gillar tydlighet.

Sedan har jag fått tid på auroramottagningen på förlossningen. Det är en mottagning för de som är rädda eller på något sätt behöver lite extra stöd och planering inför kommande förlossning. Känns grymt att vara på plats och kunna förmedla direkt till en barnmorska hur jag önskar att det skall bli.

Jag är så glad att hjälp faktiskt finns och att man tas på allvar!


Jaja, det var lite, lite om hur det mås just nu. Hoppas ni kommer vilja läsa mer om min knäppa hormonhjärna och mina nojjor. För det blir nog mer av den varan :)


Vi avslutar med en dålig ordvits för att lätta upp stämningen:

-Vad gjorde gymnasten som ätit för mycket glass?
-Hon gick ner i päronsplit.

(Jag sa ju att den var dålig)

fredag 21 augusti 2015

Från tristess till success

Tänk att två dagar kan vara så olika. 

Igår hade vi ingen bil - jag och Anna-Vera. Och det fina vädret är inte så trevligt om man hänger vid vårt hus, för där blåser typ aldrig och blir supervarmt. Mamma, pappa och moster var iväg så det var ingen idé att ta den 35 min långa promenaden med vagnen ner till samhället. I stället hängde vi inomhus och lekte med klossar, övade på att gå med hennes lilla gåvagn, hängde i soffan och kände på min mage. Och ja - jag kanske också surfade lite på mobilen och glodde på lite dålig daytime-tv medan A-V fick sköta sig själv bland sina leksaker. Jag är ingen supermom. Bara mom. När det var sen eftermiddag var vi båda jättetrötta på varandra och pappa Jonas kom tack och lov hem från jobbet. Det var en sån dag när man tänker att livet är ändå bra tråkigt. Ekorrhjulet och allt det där. Äta, ny blöja, leka, trött, sova, äta, ny blöja, trött, sova. Och så vidare.

Och så idag. Pappa ringer på morgonen och säger att han hämtar mig och så åker vi ut till stranden. Jag packar ihop oss och pappa kommer. Det blev en heldag på en relativt tom strand. A-V fick leka med spaden i sanden, krypa runt för glatta livet och bada tills hon fick russintår. Vi drack kaffe, solade och slappade. Sån skillnad mot den instängda känslan igår. Jag älskar egentligen att vara hemma och skrota, men inte när det är 25 grader och sol ute. Då vill jag till vatten. Då vill jag vara någon annan stans än hemma. Annars kan det vara.

Och idag var jag vid vatten. Precis som det skall  vara.

Och så ikväll kom Jonas syster med familj. Tacos på uteplatsen och massa lek när lillfisen fick träffa sina kusiner igen. Linnéa och Elsa bjuder på konstant underhållning. Och med lite folk i huset kunde jag passa på att slänga i en extra tvätt i maskinen, bädda rent och ta en dusch. Kommer vara ljuvligt att lägga sig i sängen efter en sådan här dag! Och Anna-Vera slocknade och sover nu som en stock.

Så... ja, slutet gott allting gott antar jag.

Hej hopp.

söndag 16 augusti 2015

En lugn stund

En stund på soffan hos mamma och pappa. Anna-Vera sover. En kopp kaffe, två bitar av mammas rulltårta. Ligger ner och vilar huvud, mage och fötter. Helt tyst förutom det lätta sorlet från altanen där det fikas med gäster. Helt ensam, men ändå inte.

Blir det bättre än så? Tror inte det.

fredag 14 augusti 2015

Underbara graviditet

Så var det detta med att vara gravid.
(Jovisst, nu blir det lite klag)

För andra gången.
Har förra gången ganska färskt i minne, vilket kanske påverkar hur jag upplever detta. Första gången visste jag ju dels inte vad som väntade. Dels så insåg jag att det var sista tiden i mitt liv som jag helt kunde fokusera på sig själv och verkligen slappa. Det fanns tid att helt gå upp i graviditeten. Och rent fysiskt var det mycket lättare.

Nu flyger tiden fram. Finns ingen tid att gå upp i nåt men en 13 månaders unge. Och kroppen låter mig inte för en sekund glömma att jag är gravid.

Så vad är nytt denna andra graviditet?


Jo:
  • Åderbrock på benen
  • Värk och hugg i höfter och ljumskar
  • Noll koll på veckorna
  • Magen ser höggravid ut när hälften av tiden är kvar
  • Kissnödig ca 30 ggr oftare per dygn
  • Började vagga fram ungefär i vecka 12 (i stället för i vecka 33)
  • Mer gröt i hjärnan än någonsin
  • Korttidsminnet obefintligt
  • Svinmycket och hårda sparkar redan i vecka 20
  • Röda utslag och pletor i ansiktet
  • Hjärtklappning minst en gång om dagen och flåsig som en 85-åring med astma
  • När jag ligger på rygg känns det som att jag inte får luft


Skulle antagligen kunna göra denna underbara lilla lista längre men här var ett axplock av hur härligt jag har det! :)

torsdag 13 augusti 2015

En go kväll

Det är precis vad jag haft. En gammal kompis från förr var på besök i lilla Veddige. Emelie. Vi möttes upp hos Madde (också gammal klasskompis). Vi växte upp på samma gata och gick i samma klass i låg-och mellanstadiet. Nu har vi fått kontakt via instagram igen och idag träffade jag henne för första gången på ca 15 år eller nåt. 

Det är intressant hur man tänker att en person skall vara helt annorlunda efter så lång tid. För så är det ju oftast inte. Visst förändras vi i takt med att vårt liv förändras. Och visst blir vi mer trygga och mer grundade som personer. Men i grunden så är vi ju samma gamla kufar som förr...

En skön insikt jag får varje gång i sådana här möten. Att inget förändras helt, men att allt ändå blir bättre.

Gonatt på er!

Sommar och graviditet

Gud vad jag har tänkt varje dag att jag skall in här och skriva. Men så kommer det alltid nåt emellan. Jag som hade tänkt skriva mycket mer om graviditeten och allt härligt som hänt i sommar. Men jag måste säga att graviditet nr 2 känns mycket mindre dramatisk än den första. Jag vet inte ens vilken vecka jag är i. Får väl ta och skaffa den där appen som hjälper en att hålla koll... 

Och angående sommarbloggning. Det är ju så att när det händer saker som är roliga så finns liksom inte tiden att blogga om det. Då har man fullt upp med att uppleva det som händer. Därför bloggar jag ju mest när allt är dött och tråkigt. Som nu. Jonas är på jobbet och jag sitter här på landet utan bil. Anna-Vera sover sin långa nap för dagen, disken är undanröjd, sängen bäddad. Visst finns det tusen saker jag skulle kunna göra. Men just nu vill jag göra nåt avslappnande. Som att skriva här.

Får återkomma med lite bilder från sommaren som varit (den pågår väl fortfarande, men nu när Jonas börjat jobba känns det som att den officiellt är slut för vår del) Nedan bjuder jag er en bild på sommarens huvudföda: jordgubbar!


fredag 24 juli 2015

På bussen

Sitter på bussen upp mot Strömstad. Alex & Sigge i öronen. Känns som att det var evigheter sedan jag såg Anna-Vera. Jag kanske kommer att krama sönder henne. Fast det vore ju lite tråkigt. 

Har extremt svårt att hitta en skön position med min otympliga gravida kropp. Killen jämte mig tycker nog att jag tar mycket plats. Försöker liksom halvligga med ena benet upp i fönstret.
But what's a pregnant woman to do?

Hörs!
Hej!

onsdag 22 juli 2015

Barnfri, sambofri, fri

God förmiddag!

Nu har mannen och bebis åkt. Jag pussade Anna-Vera tills hon tyckte att jag var obehaglig. Och när jag vinkade hej då kände jag hur tårarna lurade bakom mina ögon. Så konstig känsla att jag inte skulle få se henne på över två dygn. Samtidigt en fullkomligt underbar känsla att gå in i huset och stänga dörren bakom sig och inse att man är heeeelt ensam. Jag kan knappt förklara vilken betydelse sådana stunder har för mig. Det är återhämtning. Rekreation. Energipåfyll. Att bara behöva tänka på mig själv. Att göra saker i min egen (lite långsamma) takt.

Så nu har jag hällt upp en rykande kopp kaffe med skummad mjölk och en to-do lista skall skrivas.

Hoppas ni får en härlig sommardag i det tveksamma vädret!

Hörs!
Ciao!
Arriverderci!


tisdag 21 juli 2015

Lite menlöst kvällsdravel

Som jag längtat efter att skriva här! Men så passerar dag på dag och inte ett ord blir skrivet. Jag har flängt runt och levt mitt liv i stället för att skriva om det. Så det får väl ändå ses som positivt? Men imorgon blir jag barn-och sambofri och kommer att vara så tills på fredag. Jag som älskar att vara helt ensam och stöka runt hemma tycker att detta är tidernas lyx. Har ju inte upplevt sådan ensamtid sedan Anna-Vera föddes. Så vem vet - kanske blir det lite bloggande mitt i allt hemmastökande...

Känner att jag vill uppdatera vad vi hittat på i sommar. Kanske mest för min egen skull. Men nu ligger jag i sängen och sömnen lurar i mörkret. Så vi får ta det imorgon (förhoppningsvis)

Nattinatti!

måndag 8 juni 2015

Sjuk bebis och förlamande trötthet

Hej, hej!

Har vart för trött och oinspirerad för att blogga. Är så obeskrivligt trött. Inte bara vilja-sova-trött utan helt utmattad i kroppen. Trodde att det kanske var mitt järnvärde som var lågt, men det kollades här om dagen hos barnmorskan och det var tip top. Så jag är väl helt enkelt bara gravidtrött.

Och Anna-Vera är sjuk. Zombiemamma och sjuk bebis är ingen bra kombo. Har tyckt så synd om henne. Hon har hostat och hostat till hon både spytt och storgråtit. Hon har sorgset tittat på mig med feberglansiga ögon. Ögon som låtit meddela att livet är grymt och att lidandet är stort. Att få i henne mat har inte gått. Så det har bara vart att erbjuda vatten i tid och otid samt försöka lura i henne lite fruktpuré. Idag var vi på vårdcentralen och fick Bricanyldroppar. Det skall tydligen hjälpa att öppna upp halsen lite. Stackars liten...

Och hur går det annars med mig och magen? Jorå. Illamåendet börjar sakta ge vika. Hoppas på att det snart är ett minne blott. Men denna förlamande trötthet! Vad göra? Tips mottages tacksamt!

Magen är stor. Tittade på en bild från när jag var gravid med Anna-Vera. Där var min mage lika stor som den är nu. Då var jag i v 24. Nu är jag i v 15. Puh...
I övrigt lunkar mitt lilla liv på.

Nä hörrni. Roligare än så här blir det inte. Puss och hej.

torsdag 28 maj 2015

Oaser

När veckorna ser likadana ut och rutiner genomsyrar ens dagar så hittar man små stunder som blir till oaser. Eftersom jag ständigt går runt i en ibland bedövande graviditetströtthet så njuter jag de stunder jag får vila. De stunderna är mina tydligaste oaser. Då hämtar jag nya krafter.

När Anna-Vera har somnat för natten och jag sjunker ner i sängen. Det är för bra för att vara sant. Är numera så utmattad på kvällarna och det är ljuvligt att i slutet av dagen låta alla lemmar slappna av och bli tunga. Vetskapen att under flera timmar ska jag få ligga där.... Den går inte av för hackor.

Och det är i min lilla oas i sängen som jag befinner mig nu. John Blund hivar in grus i mina ögon och jag stretar emot. Vill dra på denna stund lite till....

Godnatt på er! Zzzzzov gott.


lördag 16 maj 2015

Gravid


Yes. Jag är på smällen. På tjocken. Havande. Dräktig. I välsignat tillstånd (vem kom på den knäppa synonymen? Känner mig inte som att jag är ett dugg välsignad).

Anna-Vera blir storasyster om lite mer än 6 månader. Känner massa olika saker inför detta. Glädje, skräck, spänning, oro, lugn och mycket annat. Men det är bara att bearbeta tankarna på ännu en graviditet, förlossning och att ha en nyfödd samt en på 16-17 månader. Kommer givetvis att fixa detta!

Så hur fortgår denna graviditet so far? Är nu inne i v 12 men ser ut som att jag är i vecka 25. Magen exploderade ganska hastigt och det är ingen idé att försöka dölja den. Jag mår rätt illa. Dock mår jag som bäst morgon/förmiddag. Så det där med morgonillamående gäller inte mig. Drabbas också av plötsliga trötthetsattacker. Lite tuffare denna gång eftersom man har en 10 månaders unge att ta hand om. Ska bli ljuvligt nu när Jonas snart har sommarlov!

Jaja, ni får väl följa min graviditet här på bloggen då.
Nu skall jag städa upp i kaoset här hemma.

Puss & Kram från en gravid jävel.

tisdag 5 maj 2015

Bajs-mayhem

Då skall det handla om bajs. Så alla känsliga läsare kan sluta läsa - NU.

Ikväll hade Anna-Vera en riktig bajsfest. Jag märkte under dagen att hon var hård i magen. Hon brukar bajsa några ggr per dag och det brukar inte vara något krångel. Men idag kom ingen laddning. Istället var det små korvar i varje blöja jag bytte. Då och då under dagen har hon tittat på mig med förtvivlad min och tagit i så att hon blivit lilaröd i ansiktet. Krystat utan framgång. Jag har gett henne katrinplommonpuré och tänkt att oj vilken glad bebis jag kommer ha om hon inte får ut skiten.

Så nu på kvällen när jag satt i mitt rum och skrev, kom Jonas in med henne. Han frågade mig något och sedan stannade han upp och sa: "Bajs". Ja det är så vi nyblivna föräldrar kommunicerar, haha. Det innebar alltså att han kände på doften att nu hade det hänt grejer. Han försvann till skötbordet för att byta. Två sekunder senare hör jag honom ropa - "ELIN!! KOMMM!" Jag går ut och en stressad Jonas står i köket. "Det är bajs överallt! Jag vet inte var jag skall göra av henne! Vi måste tvätta henne!" Jonas arm och mage är full av bajs, vi lyfter hennes klänning och det är bajs ända uppe i armhålorna. Vi ställer henne i duschen och när hon är helt naken kan vi konstatera att det är bajs ÖVERALLT. Till och med i hennes hår (hände väl när vi krånglade av klänningen). Så vi tvättar och schamponerar (ja hon har ju så satans mycket hår att vi måste ägna oss åt hårvård).

Och därmed har vi klarat oss ur vårt första riktiga bajskaos. Och Anna-Vera har upplevt sin första dusch. Hon tog det bra. Så länge hon fick den varma strålen på sig var hon tyst och nöjd.

Efteråt invigde vi hennes fina pyjamas som jag köpte på rea in vintras. Så nu ligger hon ren i fina kläder i sin säng och sover.

Så. Där fick ni en stinkande liten bajsbomb till historia.

Godnatt!

måndag 4 maj 2015

Ständiga cykler och drömkvällen

Go'afton. Vad pågår i livet? Inte mycket. Allt går i ständiga cykler när man har bebis.

Glad bebis som sover gott och är nöjd - pigg och energifylld mamma - orolig bebis som sover lite sämre - trött mamma med sänkt tålamod - sjuk bebis - sjuka föräldrar - frisk familj - allt flyter - inget flyter. Och så vidare.

Anna-Vera är fortfarande inne i nån sorts fas. Hon är rent allmänt en glad skit, men tålamodet är sänkt och hon visar med högljudda utrop och tårar när hon inte är nöjd. Och har man vart iväg en stund blir hon jätteledsen när man kommer tillbaka om man inte håller henne en stund i famnen. Hon har börjat med rutinen att vakna en gång per natt. Och då är hon superpigg! Typ vill snacka och leka. Innan har hon generellt sovit hela nätter ända sedan hon var runt 3 månader. Så jag är mycket ovan vid detta. Blir till att muta med flaskan tills denna period går över...
Så så är det med vår lilla familj.

I och med A-Vs lilla fas, orkar jag inte göra så mycket på dagarna. Just nu känner jag att mitt liv är oerhört oinspirerat. Vet att det är övergående och att så fort allt faller in i rutiner så kommer jag att bli piggare och få mer energi.

Förra helgen var jag i Göteborg med min syster som skall gifta sig i sommar. Det var hon, jag samt hennes två andra tärnor. Vi gick på stan och letade brudklänning, fikade, var ute och åt på kvällen och sov på Scandic Rubinen på avenyn. Då slog det mig. Vad jag helst skulle vilja göra om jag och Jonas någon gång skulle ha en barnfri natt. Vi skulle inte klä upp oss i festkläder och köra en helkväll och boka in mängder med grejer.
Nej.

Vi ska åka till Göteborg. Boka rum på ett trevligt hotell - typ där vi bodde. Gå ut relativt tidigt på kvällen och äta en god middag - t.ex. Manana. Sedan går vi hem till hotellet, tar en varm dusch och lägger oss i de fräscha, nybäddade sängarna och kollar massa film och myser. Sedan sover vi helt ostört tills det är morgon. Då tar vi på oss byxor med generös linning och traskar ner till frukostbuffén där vi sitter i ett par timmar och frossar.

Så.

Där har ni enligt mig en drömkväll/morgon för två småbarnsföräldrar som har barnfritt.

Det där med sömnen var så tydligt när jag var i Göteborg. Det var min första natt ifrån Anna-Vera. Var orolig hur det skulle gå för henne OCH för mig. Men måste säga att det var ljuvligt att lägga sig på huvudkudden och sedan sova utan avbrott till morgonen. Jag sov inte jättemånga timmar men det kändes så. Vaknade pigg. Ljuvligt.

Jaha. Lite allmänt babbel blev det. Nu ska lillfisen nattas och sova. Håll tummarna för att det blir en bra natt!

onsdag 22 april 2015

Det där med att gå upp tidigt...

Klockan är kvart över nio. A-V vaknade strax innan kl fem.  Någon som har ett tips på hur man gör för att inte vilja skjuta sig själv i huvudet när man inser att man behöver gå upp kl fem på morgonen? Jag vänjer mig inte vid tidiga morgnar (eller hur man nu skriver). Såg en dokumentär om att det finns två typer av människor - lärkor och ugglor. Lärkor är sådana personer som vaknar tidigt på morgonen och som blir trötta tidigt på kvällen. Och ugglor är alltså motsatsen. Det är något ämne i kroppen som ökar och minskar vid olika tillfällen på dagen och rent kemiskt kan man alltså se att vissa är mycket piggare än andra på kvällen/ resp morgonen. Jag är en klockren uggla. Har alltid varit. Har enormt svårt att komma upp på morgonen. Och (i vanliga fall, före jag fick bebis och fick rubbad sömncykel) jag har alltid haft som mest energi på kvällen. Kan mycket väl starta upp ett projekt eller sätta mig och skriva musik vid elvatiden på kvällen. Känner massa energi då. Men som sagt så funkar ju inte det just nu. Fast jag känner att även om jag går och lägger mig tidigt på kvällen - är jag ändå trött när jag hör A-V jollra på morgonen... Jaja. Så är det väl.

Nu ligger bebis och sover i sin vagn i trädgården. När jag ställde ut henne såg jag två döda näbbmöss. Jag slängde ut dem i skogen. Vår katt håller verkligen på att utvecklas till en förstklassig mus-mördar-maskin. Hittar nya döda möss varje dag. Rosa är deras Godzilla.

Rozilla - mössens skräck!

tisdag 14 april 2015

Flera nyanser av grått - INTE av Grey

Tjeeenaaaa!

Sorry att jag har vart lite frånvarande. Nu är jag här igen. Redo att leverera förstklassigt bloggande.
("hurraaaa" - ropar folket)

Idag blev jag ett år äldre på pappret. 34.
I huvudet står det dock still.
Ligger väl mentalt kvar på typ 28-29.

Visst mognar man i takt med att livserfarenheten ökar. Visst känner man på något vis att man bottnar i sig själv mer och mer för varje år som går. Det finns en trygghet i att sakta - genom motgångar, medgångar, insikter och förvirringar - lära sig att se livet ur olika vinklar. När jag var 20 år var saker och ting mer svart/vita. Ju äldre jag blir - desto flera grå nyanser uppenbarar sig. Inget är längre självklart. Och ju mer jag lär mig om mig själv och världen desto mer inser jag att jag inte vet nåt. En både befriande och frustrerande känsla. Tillslut blir väl allt en enda grå sörja....

Nä, usch vad deppigt det lät!
Det SKULLE kanske kunna blir en sörja. Om man slutade utvecklas, skapa, förändras och vara intresserad av världen. Men om man fortsätter att ha en framåtrörelse och en nyfikenhet i livet - så tror jag att mängden grå nyanser kommer att skapa en världsbild som skimrar.

Nu inser jag att ni alla antagligen sitter och tänker på mr Grey med allt detta tjat om grå nyanser... Jaja, han har väl inte ensamrätt på grått eller? Den där mr Grey...


Ok, detta blev ett EXTREMT flummigt inlägg. Men sån är jag - extrem och flummig. Ellet nåt.

Hejdååååå!

måndag 30 mars 2015

Pengabrist

Pengarna rullar inte in som de ska.
Det går inte bra nu.

Föräldraledighet innebär haltande ekonomi. I alla fall för oss. Men jag tror att fler upplever detta.

Aldrig någonsin tidigare har jag studerat priserna i mataffären så noggrant som nu. Aldrig tidigare har jag stått vid hyllorna med krossade tomater och letat upp de som kostar minst. Aldrig tidigare har jag stått på bensinmacken och planerat hur mycket jag egentligen behöver köra innan nästa utbetalning. "Räcker det att tanka för 50 kr? Ja, jag behöver typ inte köra någonstans på två veckor..." (kanske låter som ett icke-problem för någon som bor i en stad, men det är relevant om man bor på landet). Om bil, vitvaror eller annan viktig utrustning krånglar får jag ont i magen. Och 100 kr känns i slutet av månaden som en förmögenhet.

Ett annat tecken på att det sinar i kassan oroväckande fort varje månad är att man börjar se sig omkring i huset efter vad som kan säljas. Förra veckan rensade jag garderoben. Tog väl bort ca 2/3 av innehållet. Detta skall nu säljas. Min syster hjälpte mig igår att starta en sida på Tradera. Så nu skall skiten bort!

Pengarna skall rulla in.
Det skall gå bra nu. 

söndag 29 mars 2015

Intressepilar

En vecka sedan jag var här. Har inte varit på topp denna veckan. Har slitit med mig själv hela hösten pga graviditetsdepression som spillde över och fortsatte efter förlossningen. Sakta blev det bättre, men vissa dagar går det tillbaka lite. Så är det. Bara att hoppa upp på den mentala hästen igen.

Idag är det lugna gatan här hemma. Anna-Vera sover och Jonas är nere i sin verkstad och röjer. Själv tänkte jag gå igenom mina målarsaker nere i källaren. Tror att det skulle vara gott för mig att måla lite...

Senare idag skall jag ta och laga lite käk till oss. Börjar försöka att laga sådant som A-V också kan äta nu. Rätt kul faktiskt när man väl är igång. Idag blir det spättafiléer med champinjonkräm och räkor.

Sådär. Nu när era ögon är fullproppade med intressepilar, kan ni återgå till det ni gjorde innan ni klickade in här.

Tack & hej.

söndag 22 mars 2015

Tavlor, kopparbricka och första tanden



Vad vill jag nu då?

Tja... inte så mycket. Idag kom mamma och pappa på en kaffe. Vi fick hängt upp den gamla kopparbrickan som Jonas fått från sin pappa, samt ännu en tavla från min pappa. Börjar bli riktigt fint i vardagsrummet nu :) Och så hängde jag upp Raoul Dufy tavlan vid köksbordet. Blev galet bra!

I eftermiddag blev det marockansk citronkyckling hos mamma och pappa. Nu är vi hemma igen. Jonas bygger nåt i källaren. (Gissar jag. Han brukar bygga nåt. Eller måla nåt.) Anna sover ute i sin vagn. Ibland är hon så söt när hon sover att jag nästan smäller av. Poff!! (Poff är alltså ljudet av mig när jag smäller av)

Idag upptäckte vi att hon börjar få tänder! Två små vita gaddar har pressat sig upp ur tandköttet i underkäken. Vi blev sketaglada och Anna-Vera fattade inget. Hon bara undrade varför vi drog i hennes underläpp och tjoade.

fredag 20 mars 2015

Att slappa eller inte slappa...

Regnig dag.
Har ingen passande bild att lägga upp. Fast bild måste man ju inte alltid ha. Eller? Tror nog inte att folk går in här för de fantastiska fotona, haha...

Tycker det är skönt med en mulen dag. Tänkte faktiskt slappa lite. Jag har väldigt svårt för att slappa. Eller egentligen har jag väldigt lätt för att slappa. Men jag kommer aldrig till den punkten. Är alltid lite småsaker som skall göras först (tvätta, diska, laga mat, blogga, osv) och när jag är redo att slänga mig i soffan så vaknar A-V och då är det bara att köra på igen.

Men idag tänkte jag kanske se en film och bläddra lite i tidningar.

Skall bara slänga i en tvätt i maskinen först.
Och röja på diskbänken.
Och göra klart rensningen i min garderob.

tisdag 17 mars 2015

Spindelskräck

Apropå min spindelincident här om dagen.

Jag ger er: 10 saker som du håller på med när du har spindelskräck:

- Reser ragg likt en skrämd katt när du äntrar ett rum där en spindel huserar. Du backar stelt ut ur rummet och pustar därefter ut som om du undkommit döden.

- På ren instinkt kastar ifrån dig telefonen när du av misstag råkar se klippet på Facebook med tjejen som har en spindel i munnen.

- När du går ner i en källare skannar du instinktivt av varje rum med blicken då du är smärtsamt medveten om att detta är ett tillhåll för våra åttabenta (o)vänner.

- När någon berättar en läskig historia om en spindel eller om du ser en bild på en, får du rysningar från nacken ner till tårna. Därtill känner du ett behov av att klia dig över hela kroppen för att försäkra dig om att du inte har en liten jäkel på dig.

- Om du har sett en spindel på en plats i ett rum och någon sedan har tagit bort den eller du dödat den (du skulle aldrig rädda detta djur) tittar du ändå på den platsen varje gång du går in i detta rum.

- När du ser en spindel på väggen, går du en omväg.

- När det värsta händer - d.v.s. du måste själv döda spindelhelvetet - planerar du dådet länge och väl. Och tillslut utför du det med full kraft och under stort ståhej.

- Du skiter fullständigt om det blir regn bara för att du dödat en spindel. Då får det väl regna då.

- Du är beredd att begå dråp om någon sjuk människa får för sig att jaga dig med en spindel i handen.

- Det finns endast 1 spindelbild som du kan uppskatta och det är denna:

Glad Bebis. Sur mamma.

Imorse tyckte Anna-Vera att kl 4 var en ypperlig tid att vakna och ta sig an en ny dag. Uppfylld av förnekelse försökte jag söva henne i ca 2 timmar. Gick ej. Så kl 6 stiger jag högst motvilligt upp med dotter på armen. Känner mig som ett litet åskmoln och i börjar i rent vredesmod diska och städa. Så kl 8 var diskbänken ren, golven dammsugna, mattorna vädrade, sängen bäddad och stöket undanröjt. En fördel med att gå upp okristligt tidigt alltså. Ok, kl 6 är väl ingen ovanlighet när man är förälder men det var nog mer förargelsen över att jag hade försökt få henne att somna i två timmar och under den tiden bara vart frustrerad och trött. Den tiden kunde vi i stället ha tillbringat i vardagsrummet. Där kunde hon ha fått hasa runt på golvet (ja, just nu hasar hon som en zombie som förlorat sina ben) och jag kunde ha fått vakna till med en kopp kaffe. Men jag är helt enkelt ingen morgonmänniska. Tänker inte rationella tankar kl 4 på morgonen.

Men nu är jag rationell igen. Tar en kopp vidbränt kaffe och lyssnar på pod. Anna-Vera sover i sin vagn ute på verandan. Nu ska jag planera lite vad för projekt som jag ska genomföra framöver. Blir till att skriva en lista. Jag äääälskar listor. Skriver listor varje dag. Är väl antagligen så att det inger en känsla av att jag får något gjort.

Trevlig tisdag allihop!

lördag 14 mars 2015

Transformers-spindel


Spindlar. Hatar dem. Har väl vad man kallar för fobi. Tycker att många kryp är läskiga men med spindlar är det något helt annat. Panik och något inom mig som jag inte kan kontrollera. (Får rysningar och mår dåligt bara av att se bilden ovanför). Tycker att Sigge i Alex & Sigges Podcast beskrev det så bra. Han sa något i stil med att när man har fobi så är det som att det blir en reva i verkligheten och helvetet blir synligt. Så bra beskrivning av hur det känns!

Var nere i tvättstugan innan. Tittade ner på golvet och såg vad som antingen kunde vara en liten dammtuss eller en död spindel. Modig som jag nu mera är, tittade jag närmre. Hade innetofflor på mig och puttade lite på tingesten med ena toffelbeklädda foten. Och det som sedan händer är fruktansvärt. Likt en transformer viker den nyss hopvikta spindeln ut sina långa ben. Ett efter ett, tills den reser sig och börjar gå. Jag spärrar upp ögonen och skriker som ett litet barn. Funderar på att springa för mitt liv, men väljer i stället att fajtas mot denna vidriga varelse. Överväger en sekund om jag skall besudla mina tofflor med spindellik. Kommer fram till att det får bli så. Tar sats, stampar till och gör ett äcklat utrop.

Spindel död.
Elin skärrad.
Lämnar tvättstugan och ser mig inte om.

(OBS. Spindeln på bilden har ingenting med denna historia att göra)

torsdag 12 mars 2015

Plattskallen

Alla sade innan jag fick barn att man alltid oroar sig för sina barn. Detta kunde jag förstå - oro för att något skall hända dem eller att de skall bli sjuka eller olyckliga. Men vad jag då inte förstod var alla andra småsaker som skulle komma att stressa mig. Det första halvåret av Anna-Veras liv var ett evigt googlande och stressande över än det ena än det andra.

Här tänker jag nu beskriva en av de saker som fullkomligt uppslukade mig under en period:

När A-V var nyfödd hade vi inte en tillräckligt tjock kudde och hon låg mycket på rygg. Därtill hade hon en favoritsida som hon ständigt vände huvudet mot. Vad vi inte insåg var att hennes mjuka skalle sakta men säkert ändrade form och blev både sned och platt baktill. Detta märkte vi inte först, då hon redan från start hade en tjock kalufs av hår på huvudet. När jag insåg hur illa det var (efter ung 1,5-2 mån) började min besatthet. Jag studerade hennes skalle flera gånger per dag. Kände, vände och vred. Tittade från olika vinklar och försökte att liksom med tankens kraft få huvudformen att ändras. Vi hade fått tillsägelse om att försöka att ha henne på mage eller sittandes all hennes vakna tid. Jag började föra någon sorts oorganiserat protokoll över hur många timmar om dygnet hon inte låg på rygg. Fick stresskänslor i bröstet då jag upplevde att hon legat för långe med bakhuvudet i kudden. Vi hade en specialkudde som gjorde att hon kunde sova på sidan. Den var toppen och jag blev galen om vi åkte någonstans och hade glömt den. Hade även en annan specialkudde som man hade bakom huvudet och den placerades i babysitter, på golv, i säng, i vagn, ja överallt!

Jag googlade och googlade. Tittade på bilder av platta barnskallar. Läste om specialhjälmar som formar om små huvuden. Läste i forum där det både fanns historier om platta huvuden som rättat till sig själva efter hand, så väl som historier om sneda skallar som gjort hela ansiktet snett. Jag försökte googla på olika ord för att hitta nya sidor. Blev svårare ju mer jag scannade av nätet. Tillslut blev mitt beteende näst intill sjukligt. Jag kom på mig själv med att titta avundsjukt på bebisar som hade runda, välformade bakhuvuden.
"Vackert" - tänkte jag, som om det här med platt skalle var en oerhört viktig faktor när det gäller utseende. Jag tänkte att även om det inte skulle komma att synas, så hade vi ändå deformerat vår stackars dotter. Så onödigt av oss...

Är hon galen?  - Tänker ni nu. Ja, kanske lite. Men jag vågar i alla fall erkänna det. Och tror faktiskt att fler med mig har känt denna stress. Inte minst då det påpekas på BVC hela tiden att man ska ha en ordentlig kudde för att få en rund form på huvudet.

Hur som helst så gav specialkudden och våra insatser resultat. Formen blev bättre och nu märks plattheten allt mindre. Tydligen formas huvudet rätt rejält fram till 1,5 år enligt läkaren, så det skall nog rätta till sig helt. Och gör det inte det så är Anna-Vera lika underbar och fin ändå!

Så slutet gott.

Men gudars vilken stress över en skalle som vart lite platt!

onsdag 11 mars 2015

Värme och brainstorming

Vilken dag! Satt rätt länge på vår uteplats i linne och svettades. Av någon anledning blir vår uteplats en bastu så fort solen skiner. Gott en sådan här dag. Inte lika gott i somras när jag frustade runt med gravidmagen i vädret.

Idag spånade jag på lite idéer. Jag och min vän Lisa har ju en pod som vi precis startat. Superkul, men tyvärr är den lite på is ett tag då hon är mitt uppe i den första bebistiden med amning och extrem sömnbrist. Jag har dock känt att jag har fått mersmak för det här med att podda, så nu börjar jag planera för en alldeles egen podcast. Tanken är att jag ska ha olika gäster och sidekicks och prata om olika ämnen. Tror det kan bli trevligt. Så idag spånade jag lite på vilka personer jag kan ta med och vad vi kan prata om.

Är väl egentligen ganska självgott att tro att alla vill lyssna på min tjötiga stämma. Förstår mycket väl om detta mest är kul för mig själv.
Men vet ni vad?
Jag skiter i det. Ingen kommer att vara tvungen att lyssna och jag gör detta för att det är roligt!

Ha en fortsatt trevlig kväll gött fölk.

10 galna saker bebisar gör

Här är 10 saker en 8 månaders bebis gör som skulle varit helt sinnessjuka om en vuxen person hade gjort dem:

- Att kräka upp lite av maten för att sedan gegga runt i kräket med handen.

- Att sitta i en halvtimme och koncentrerat pilla på en tvättrådslapp.

- Att när man är mätt helt sonika spruta ut maten man har i munnen över de andra matgästerna.

- Att ligga på rygg med ett stadigt grepp om sina fötter och skrika "mamamamamama!!"

- Att dra av sig sina sockor och suga på dem.

- Att mitt under måltiden bli högröd i ansiktet för att sedan le nöjt. Strax därpå lägger sig en söt bajsdoft över middagsbordet.

- Att som ett sätt att kommunicera gripa tag i sina medmänniskors ansikten och slita i deras hud.

- Att helt ogenerat stirra ut folk omkring sig.

- Att varje kväll läsa samma bok och bli lika förtjust varje gång man öppnar första sidan.

- Att vad man än får i sin hand, stoppa det i munnen och bita på det.

måndag 9 mars 2015

Fina stunder och fin musik

Har vart en skön dag. Anna-Vera var på strålande humör när jag och Jonas hämtade henne hos farmor och farfar. Väl hemma stannade jag och lilltjejen utomhus en stund. Medan mörkret sakta lade sig över åkrarna satt jag på verandan med en kopp kaffe. Anna-Vera låg i sin vagn och kikade över kanten med sina små pigga ögon. Katten satt på räcket och betraktade mig med sin likgiltiga blick. Luften var klar och frisk. Kändes i varje andetag att en vår snart skall komma. Funderade över alla idéer som sitter fast där i mitt huvud. Hur jag skall få ut dem. Hade min vän Martins låt Bonne Chance i lurarna. En fantastiskt fin låt. Och en text som passar så väl ihop med mina tankar just nu (och dessutom en låt där man hör min röst i bakgrunden).

Det var en fin stund där på verandan. 

Men till slut tröttnade både bebis och katt på mig och vi gick in.

Jag avslutar dagen med ett klipp som jag har delat här tidigare. Det är en av de första låtarna jag hörde med Colbie Caillat och enligt mig är denna lilla akustiska inspelning vid havet fortfarande det bästa hon gjort. Hon och killen - Jason - sjunger så fantastiskt fint ihop. Och jag gillar enkelheten i detta klipp. Ingen studio. Inget perfekt ljud. Bara feeling, god stämning, havsbrus och mängder med levande ljus.

Godnatt ni goa människor som vill ta del av mina tankar!

Barnfri

Wawawiewa!

Vilken dag! Får energi av solen. Blir nästan overload när jag tänker på allt jag vill få gjort. Anna-Vera är hos farmor och farfar i Åsa idag. Och jag tänkte göra en röjare i källaren. Älskar att röja. Älskar att skapa ordning i kaos. Och kaos är det verkligen i vår källare. Så nu kör vi!

Wawawiewa!

söndag 8 mars 2015

Frisk och förvirrad


Hur går det för familjen Hedberg/Delås?

Är de fortfarande i sjukdomens obarmhärtiga grepp eller har de befriats från dess smärtsamma bojor?
Svaret är att vi alla är relativt friska och glada! Sååå skönt att ha sin glada bebis tillbaka. Lite hosta och snor kvarstår, men hon är pigg och feberfri! Även jag.

Idag fick vi besök av våra kompisar Tomas och Beata och deras hund Tjorven (eller som jag vill kalla den - Gorbatjorven). Skönt häng med lite käk och chilla i soffan. Jag och Beata pratade om vad man vill göra med sitt liv (känns som att jag har den diskussionen med alla just nu). Det känns som att många med mig letar efter den där magiska balansen där man kan ha ett fast jobb halva tiden och göra något mer kreativt den andra halvan. Att både få ha tryggheten men också utmaningen att göra något av sina idéer.

Man vill ju kasta sig ut.
Men helst med sele och full skyddsutrustning.
Och en sån där stor madrass som brandkåren har.

Mesigt? Fegt? Nej - bara ett tecken på att man har vuxit upp.

Gonatt alla goingar!

måndag 2 mars 2015

Sjukstuga

Så var det sjukstuga här hemma. Lillfisen var så ynklig igår kväll och inatt. Feber, snorig, slemmig i halsen och på toppen av det en en aning förstoppad. Krokodiltårarna rann ymnigt och man ville bara ge henne en magisk medicin som tog bort allt ont. Hon har ju vart lite förkyld ett par gånger innan, men då har vi kommit rätt lindrigt undan. Lite feber och snor som snabbt gick över. Och denna gången kände jag verkligen så himla mycket med henne. För första gången kände jag hur liten hon är och vilken betydelse jag har som hennes trygga punkt i livet. Moderskänslor antar jag väl att det kallas. Menar inte att jag inte har moderskänslor hela tiden. Men de förstärks ju när hon är ledsen och har ont.

Jaja, hur som helst så fick hon innan läggdags och imorse frossa i katrinplommonpuré och sedan brakade det till rejält ett par gånger i blöjan. Detta resulterade i betydligt gladare bebis. Nu hoppas vi att hon inte kommer vara lika dålig inatt. Och att JAG mår bättre. Har också åkt på förkylning. OCH även pappa Jonas är dålig. Buhu. Buhu.

Nu ligger den ena sjuklingen i sin vagn och sover ute i friska luften. Den andra ligger och vilar i sängen och tittar på brittisk deckarserie. Alltså Anna-Vera ligger i vagnen och Jonas i sängen. Ifall någon var osäker.

OBS. Bilden är tagen innan dessa sjukdagar drog igång. Då alla var friska och glada. Det är när hon är sjuk som man inser hur härligt glad hon är i vanliga fall.

tisdag 24 februari 2015

Selfies och taskiga kommentarer

Det florerar en hashtag på Instagram som heter #20beautifulwomen. Det går ut på att man skall ta en selfie och i bilden tagga 20 kvinnor/tjejer som man vill inkludera i sin lista över vackra kvinnor. Antar att det är tänkt att detta skall sprida lite positivitet tjejer emellan. Kan ibland känna mig lite motvillig mot sådana där skicka-vidare-grejer, men tyckte ändå att det var en rätt trevlig variant. 

Grejen är den att tjejen som nominerade mig hade tagit en selfie där hon var osminkad och inte hade lagt på något filter på bilden. Rätt modigt tycker jag. Själv tar jag sällan selfies och när jag gör det är det ett jäkla projekt. Jag tar bild på bild som jag missnöjt raderar. Jag provar att le, att pluta med läpparna (ser lika idiotiskt ut varje gång), att vara allvarlig, eller göra en lite tokig min. Till slut brukar jag välja en bild som är lite suddig, eller där man bara ser halva mitt ansikte, eller där jag tittar bort, eller där mitt ansikte är så starkt belyst att mina anletsdrag jämnas ut. Sedan kommer redigeringen. Blurra lite här. Lägga på ett filter där. Beskära lite till. Och voila! Till sist har vi en selfie som ser så där härligt jag-bryr-mig-inte-utan-bara-knäppte-en-bild-spontan selfie. Kanske är det bara jag som håller på så här? Troligtvis inte.

Hur som helst så vågade jag mig inte på en bild utan filter. Däremot vågade jag köra utan smink och med ett leende på läpparna. Tycker alltid att det känns lite utelämnande att lägga upp en bild på mig själv. Och nu kändes det verkligen så då det inte var en bild där jag tyckte att jag var särskilt stilig. Lade i alla fall upp den och taggade 20 instagramvänner. Vad jag inte tänkte på var att hashtagen #20beautifulwomen är rätt aktiv. Det innebär att folk som inte finns i mitt flöde hittade bilden. Vanligtvis brukar jag inte ha med några hashtags som lockar okända besökare, utan hittar oftast på egna mer på skoj. Men nu kom ett par likes från okänningar. 

Och här kommer min första tanke - jag kände mig lite löjlig. Som att jag taggat mig själv som en "beautiful woman" och ville att folk skulle gå in och utbrista "oh, vackra varelse". Herr "Jante" gjorde sig påmind.  Slog mig hur oerhört skadad man är av tidens klimat där vi hela tiden skall visa upp oss och på något sätt bli godkända av andra. Så ängsligt liksom. Hela tiden presenterar vi vårar liv i sociala medier, tydligt medvetna om att andra betraktar det vi gör. En vanlig selfie blir därmed någon form av del som formar helhetsbilden av mig. Och därmed får en selfie mycket större betydelse än vad jag vill att den skall ha. Förstår någon mig? Eller är detta bara flummigt?

Jaja, hur som helst - ett par kommentarer dök upp från vänner och familj. Men så kom det en kommentar från en okänd person:

"Ugly."

Kort. Tydligt. 

Ok, tänkte jag. Förlåt du okända människa om jag med min fulhet orsakade ögonsmärtor när du i godan ro klickade runt bland alla tjusiga "20beautifulwomen". Ledsen att du inte enbart fick njuta av ren skönhet, utan med skräck fick bevittna detta gamla sletna fejs. Jag klickade in på killens konto och blev bara ännu tröttare när jag såg att han var ca 11 år gammal. Lille vän...

På riktigt blev jag inte ledsen över kommentaren. Han kikade runt på söta flickor. Blev besviken. Och att folk - unga som gamla - finner ett nöje i att skriva taskigheter är ju ingen nyhet. Där emot upptäckte jag en sorg hos mig själv när jag tänkte på att en hashtag som jag tyckte var något fint genast blev ännu en ytlig grej där vi skall jämföras. Så många fler tjejer som har lagt ut "modiga" selfies utan smink och filter som antagligen också har fått taskiga och omotiverade kommentarer. 

DET gör mig förbannad. 
Inte lillkillen på 11 år, utan tidens anda som gör att jag först tänker att man får räkna med sådana kommentarer när man lägger ut en bild på sig själv. 
Tidens anda som får MIG att känna att jag inte duger om jag inte är perfekt.

Fast jag duger.
Och alla andra med - oavsett smink eller filter.

Jag tog bort kommentaren.

Och klappade mig själv på axeln.


Tack & hej.

måndag 23 februari 2015

Separation och framsteg

Separation. En så otroligt stark känsla. Och jag känner den så mycket just nu. Konkreta, praktiska saker som förändras. Små detaljer som skvallrar om stora steg framåt.

Från att jag bara ville att tiden skulle gå när Anna-Vera var 2 månader till att vilja dra i handbromsen med full kraft! Hon växer så snabbt och här är några tecken på detta som sker /nyss har skett i hennes liv:

Framför allt - maten! Hon äter mer och mer, vilket betyder att mjölken i brösten sinar. Nu är det endast en amning på morgonen. Det känns lite vemodigt varje gång eftersom jag inte vet om just den gången är den sista. Samtidigt är det härligt att se henne nyfiket prova nya smaker och konsistenser! T.ex. hallon-blåbär-äpple puré:
Nu har hon börjat fara runt om nätterna och ligger lite hur som helst i sin säng. På rygg, på mage, halvsittandes, på sida, på diagonalen. Så nu är det dags att koppla loss hennes säng från min och sänka den. Ännu en tydlig separation...
Hon trivs mycket bra i sin liggdel i vagnen. Sover gott om dagarna i den och verkar inte frustrerad över att ligga omhuldad därinne. Men nu är det kanske ett par veckor max innan den är för liten. Då är det dags för sittdelen. Spännande och konstigt att hon en gång i tiden hade oceaner av utrymme i den:
Och inte minst så var bilbarnstolen en tydlig markör. När vi för lite mer än en månad sedan lånade ut babyskyddet och satte in en bilbarnstol i stället fick jag en så otroligt nostalgisk känsla. Inte minst när jag tittade på bilden nedan och insåg hur mycket hon växt:

Försöker njuta av varje dag nu när jag så tydligt ser att tiden inte kommer tillbaka!

onsdag 18 februari 2015

Tisdagslåten! (åter på en onsdag)

Käns som att min enda bloggning det senaste har varit tisdagslåten. Ber om ursäkt. Men så har det helt enkelt blivit. Ska skärpa mig!

Men här är ännu en tisdagslåt (en dag för sent). Eller rättare sagt ett klipp som gör att jag mår bra och vill gunga och dansa.  Så himla skön känsla på dessa goa ungar!

En riktig feel good boost så här mitt i veckan! :)

onsdag 11 februari 2015

Tisdagslåten! (på en onsdag)

Jepp. Blev ingen låt igår, för jag har vart i Strömstad där internetanslutningen är rätt pissig. Så vi kör idag i stället!

Jag älskar ju country, bluegrass och americana. Och en stor favorit är Alison Krauss och Union Station. Både hon och grabbarna sjunger fantastiskt och är helt grymma musiker. Och det är sjukt hur säkra de är live.

Misstänker att jag tidigare länkat till denna sång, men strunt samma! Den är superfin jag ryser varje gång jag hör de vackra stämmorna. 

Lyssna och njut!

onsdag 4 februari 2015

Det (o)glamorösa mammalivet

Jag är skyldig. Jag erkänner. Liksom de flesta lägger jag oftast upp fina små bilder när min dotter ler och ser supernöjd ut. Och när jag skall ta bild på något eller någon i mitt hem gör jag först en homestying light och tar bort allt eventuellt stök och skräp ur bilden. Ja, jag fuskar och ljuger. Låtsas att allt i mitt liv är så där fint och välordnat. Fast så är det ju inte. Egentligen är det ju mer så här:

Bebis före mat (inte alls instagram-söt) - bebis efter mat (instagram-söt):
Kokar fisk, potatis, ger fruktpuréer och annat gott till Anna-Vera. Till mig? Gorby's pirog på stående fot och hinkvis med kaffe:
Tar ibland selfies, men vad som inte syns på bilderna är tröjorna med kräkfläckar och mysbyxorna med väl uttöjda knän:
 Har ständigt högar med nytvättade kläder som av någon anledning aldrig hamnar i garderoben (mystiskt, mystiskt):
 Och högen med smutstvätt, sinar konstigt nog aldrig:

Någon som känner igen sig?

tisdag 3 februari 2015

Tisdagslåten!

Då var det åter dags för tisdagslåten! Tro inte att jag har glömt. Ni slipper inte undan.

Idag blir det en låt som har skrålats på otaliga förfester. En låt som jag aldrig tröttnar på och som gör mig lika glad varje gång jag hör den. Och Jack Black är ju alltid en humörhöjare.

Varsågod och godnatt!

måndag 2 februari 2015

10 år tillsammans!

Idag - den 2 februari - för exakt 10 år sedan fick jag ett sms från Jonas där han frågade om han fick chans på mig. 
Jag svarade att det fick han. 
Och sedan var det vi.
Och det är fortfarande vi.

10 år. Ett decennium. En tiondels sekel.
En bebis rikare, ett hus rikare och massa minnen rikare.

Puss Jonas och heja oss!

fredag 30 januari 2015

Det där förbannade livspusslet

Pratade här om dagen med en kompis om hur perfekta vissa människors liv verkar vara. De tycks hinna med allt. Barn, träning varje dag, krävande arbete, äta tokhälsosamt, ha massa sociala aktiviteter och samtidigt lyckas vara goa och glada. Och vissa verkar verkligen HA det så. Jag tänker ju att bakom den där lyckade fasaden finns det lite svärta, lite smuts och några små dammråttor som ligger och skräpar i hörnen...

Men kan det vara så att vissa lyckas med det där livspusslet på ca 10 000 bitar?
Och att de lyckas göra det med psyket intakt?
Jag vet inte... Vet ni?

Jag är i alla fall ingen sån där supermänniska. Jag är bara människa. Och jag gör så gott jag kan. Ibland går det bättre och ibland går det sämre.

Tittade på Hanna och Amanda i går när de bjöd Camilla Läckberg på middag i sitt program. Och jag måste säga att jag gillar Camilla. Hon är så vettig och inspirerande. Dels för att hon verkar så säker på vem hon är och vad hon vill. Dels för att hon är bra på att lyssna på sig själv och sätta gränser. Och jag tyckte att det var skönt när hon till Hanna och Amanda säger att hon inte alls är perfekt. Hon menade att hon väljer var hon skall lägga sin tid. Hon väljer att dansa och göra andra härliga saker, men då kanske det blir lite berg med disk i köket till och från. Och då kanske det rafsas ihop en halvdan matsäck till barnens friluftsdag i sista stund. Hon menade att hon medvetet väljer var hon lägger sin tid. Och var hon INTE lägger sin tid. Att hon exempelvis har valt att inte ha ett perfekt städat hem, för det hinns inte med. På så sätt bränner hon inte ut sig i någon sjuk jakt på den perfekta ytan.

Skön inställning som jag skall försöka anamma. Man kan inte vara bra på allt, hinna med allt. Då får man i stället göra medvetna val och må bra i dem.

Så. Punkt.

tisdag 27 januari 2015

Tisdagslåten!

Så var det åter tisdag och dags för en liten låt som gör livet lite härligare. Fast egentligen är det framförandet som är det härliga. När man ser den svängiga killens sköna dancemoves och tjejernas koreografi kan man inte bli annat än glad! (dessutom tycker jag att tjejernas kläder är skitsnygga).

Daddy - Daddy Cool!

fredag 23 januari 2015

Lite av varje

Denna lilla alltså...
Så himla go att hänga med. Glad, lättroad och harmonisk. Vi hade en lite bumpig start och vissa dagar var tuffa. Men som det är nu kan jag bara säga en sak - att vara mammaledig är jättemysigt!

Nu tar hon sin middagslur. Den är om man har tur hela två timmar lång och en skön stund av fri lek för mig. Då kan man t.ex. blogga lite. Men det måste också tvättas kläder. Annars får hon snart gå med rumpan bar, då hon strax vuxit ur alla sina kläder i stl 68 :)

Ja... det var väl allt jag ville säga just nu. Igår var det träff med de andra morsorna som jag vanligtvis träffar en gång i veckan. Men nu var det ett tag sedan eftersom det har vart jul och så. Och JÄKLAR vad mycket det händer med alla bebisarna. Nu satt 4 av 6 stycken stabilt på filten på golvet. Anna-Vera var inte en av dem. Men i ärlighetens namn så tror jag bannemej att hon kommer krypa innan hon sitter. Hon verkar mycket mer motiverad på den fronten.

Och så var jag på Gekås igår. Mest som guide åt Jonas pappa och hans Eva. Men jag fick i alla fall köpt lite bra saker som behövdes. Exempelvis ett par nappflaskor! Vi har bara haft en och det började bli lite bökigt nu när jag inte ammar 95% av tiden. Och så blev det haklapp och matskedar till lillan. Åh, vad jag tycker att det är kul att hon har börjat äta! Köpte även lite puréer och pyjamaser (hur säger man pyjamas i plural?).
Jaja, nu ska jag lyssna på Pappapodden och slänga i en tvätt och hoppas att lillfisen sover en timma till!