tisdag 6 december 2016

Arg på Body Shop och spindlar

Usch, vad trött jag är nu. Inte enbart trött för att kl är 23.45, utan för att jag innan satt i över en timma och försökte köpa ett par produkter på Body Shops hemsida. Och det bara krånglade! Jag har ändå handlat en del på nätet och det brukar i regel vara smidigt. Men här bara hängde det sig och bråkade. Jag skapade konto (vilket krånglade), försökte lägga in personuppgifter (krånglade) och försökte betala (vilket krånglade). Till slut tänkte jag att jag provar en annan webläsare. Så jag valde Chrome och när jag åter gick in på Body Shops hemsida möttes jag plötsligt av denna härliga syn:
"Ok" tänker ni - "gå in och köp varorna imorgon istället, din gnällspik"
Visst skulle jag kunna göra det, men nu ville jag ha en vara som var på halva priset just idag. Body shop har en kalender och varje dag fram till jul har de ett nytt erbjudande. Och jag ville alltså ta del av dagens rabatt. Enligt mig är det otroligt ogenomtänkt att köra en uppdatering av sidan när det är en timma kvar av ett dagslångt erbjudande. Det är måste ju vara fler än jag som tar sig tid att shoppa på kvällen. I alla fall fler än vad det kommer vara efter tolv då jag anser att de kunde ha startat uppdateringen. Grrrrrr...

Jaha. Så då stängde jag av datorn och tröståt flingor.

Sedan öppnade jag ett skåp och en spindel trillade ut och landade på min haka.
Och det såg jag som Guds sätt att säga "GÅ OCH LÄGG DIG, FLICKEBARN"

Så nu ligger jag i sängen och gör ett argt blogginlägg om mitt lilla i-landsproblem. Och det känns ändå lite bättre.
Även om jag nu är mer säker än någonsin att spindlarna vill mig illa.

Godnatt.

onsdag 30 november 2016

Besiktning

Idag besiktigade jag bilen.

Att besiktiga bilen är som att gå till tandläkaren.

Man har ingen lust att åka dit, men vet att man måste. Och under tiden så är man supernervös inför domen som skall komma.

Hos tandläkaren: att man skall ha hål i tänderna och behöva tre rotfyllningar.
På besiktningen: att bilen inte godkänns och man måste göra dyra åtgärder.

Hos tandläkaren: väntar oroligt på att få förmaningar om att jag exempelvis måste använda tandtråd mer.
Hos besiktningen: väntar oroligt under hela besöket på förmaningar om att någon lampa inte funkar, att vi måste smörja något eller något annat som vi borde tagit hand om.

Nu var det så käckt att bilen gick igenom utan några anmärkningar (tjoho!) och liksom hos tandläkaren efter positivt besked drog jag en lättnadens suck.


Denna sketch med Peter och Fredde tyckte jag var superrolig när det begav sig. Egentligen är den ju mest hemsk. Men tycker fortfarande att det är rätt kul när han testar säkerhetsbältet :)

tisdag 29 november 2016

Sigge

Idag, för ett år sedan.
Kl 6:18 på morgonen bestämde sig Sigge för att komma ut. I raketfart. 6 dagar för tidigt.

Kan inte fatta hur fort det går. Och ändå långsamt. Man vill både gasa och bromsa på samma gång.
Vill se Anna-Vera och Sigge bli större och kunna leka mer med varandra. Samtidigt vill jag njuta av tiden som aldrig kommer igen. Dessa ständiga motsägelsefulla känslor.

Hur som helst så är jag väldigt tacksam och glad över att mina barn är friska och mår bra! Kanske klyshig grej att säga, men jag ÄR verkligen det!

måndag 28 november 2016

Fågelperspektiv

Just nu mår jag bra av att titta på denna bilden. Tagen tusentals meter upp i luften i ett flygplan på väg mot Stockholm. Långt ovanför alla oväsentligheter och triviala problem.

Mycket inre stress just nu. Och det som är svårast när man är stressad inombords är att få ett mer övergripande perspektiv. Och då menar jag inte intellektuellt. Jag kan givetvis sätta mig ner och konstatera att det finns inget att vara stressad över. Allt är i sin ordning. Jag och min familj lever och är friska. Jag har superfina vänner. Jag är älskad och bor i ett fint hem och har mat på bordet och kläder på kroppen. Sakers tillstånd kunde alltså vara betydligt sämre.

Och så vidare.

Men även om jag vet allt detta, så är det som att magen och hjärtat ibland inte fattar. Min kropp tycks vissa dagar uppfatta hot som jag inte ser. Stressade hjärtslag, stressade rörelser och en lite jagad känsla. Och jag inser just nu sakta att detta inte är så bra. Och jag vet att jag måste ta tag i det på olika sätt. För det finns ju inga hot att fly från. Jag är ju inte jagad.

Kanske ett litet flummigt inlägg. Och jag är alltid lite osäker på hur mycket jag skall dela med mig av när det gäller hur jag mår. Men det kan ju inte bara vara jag som ibland måste stanna upp och ta hand om mig själv? Det måste vara fler. Eller? Eller är alla så lyckliga och har alla sån fin ordning på sina liv som det verkar på IG och FB?

Jaja... Jag vet inte jag. Jag fortsätter att titta på bilden som är tagen tusentals meter upp i luften i ett flygplan på väg mot Stockholm. Och jag tänker att där uppe ser allting så litet ut. Men när man sedan landar blir plötsligt allt stort igen. Även oväsentligheter och triviala problem.

Och så tänker jag på Björn Afzelius klassiska textrad:

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå. Men det kan va svårt att tro när man inte ser den."

måndag 14 november 2016

Angående barnuppfostran

Vad är nu detta för slabbig sak? Jo det är Elin som lyxar till det med en egengjord bakelse när ungarna sover middag. Kan inte bestämma mig om det ser äckligt eller supersmaskigt ut, haha. Gott var det i alla fall - hallon, grädde, mammas rulltårta och lite banan. Jag har typ samma smak som ett litet barn.

Ok, nu gör jag det. Nu ger jag mig in i det laddade ämnet barnuppfostran. Gillar egentligen inte ordet uppfostran. Det låter så ålderdomligt och straffande på något vis. Men, men. Jag kommer säkert att trampa på någon öm tå, men så får det bli. Skall försöka uttrycka mig så tydligt som möjligt, för jag inser att en text lätt kan missuppfattas.

Here it goes -

Har varit på öppna förskolan idag. Mycket äldre barn. En del stökiga barn.

Och jag måste säga att jag blir riktigt irriterad på vissa föräldrar. För alla barn är olika och alla barn kan vara busiga och göra saker man inte får. Men har du ett barn som har tendens att knuffa, slå och ge tjuvnyp till höger och vänster så kanske du måste vara lite mer uppmärksam och framför allt ALLTID säga ifrån när något händer. Blir tokig när vissa föräldrar bara sitter och tittar på när deras barn är taskiga mot andra. Jag och Jonas är SUPERNOGA med att säga till när A-V gör något hon inte skall eller till exempel knuffas. Jag känner verkligen att min gräns där jag sätter stopp går långt tidigare än många andras. Och då blir jag nästan lite uppgiven. Vad är meningen med att jag tjatar och gnatar på mina barn om att vara snälla, artiga och hjälpsamma om en massa barn inte lär sig det??! Då kommer ändå mina barn att bli överkörda av alla andra i slutändan. Eller? Jag drar väl för stora växlar på det...

Och egentligen gör man väl ändå sina barn en tjänst genom att enträget pränta in vad som gäller? Jag inbillar mig i alla fall att man blir bättre rustad inför skoltiden och inför livet. Minns själv när jag gick i skolan att de elever som bråkade mycket och var otrevliga eller dominanta hade svårt att få vänner. Missförstå mig inte nu. Alla är olika och det är bra. Vissa är lugnare och mer tillbakadragna - andra är mer aktiva och tar för sig. Och alla sorter är bra. Det är mer oss föräldrar jag tänker på. Barnen kan inte sätta gränser. De kan inte veta automatiskt vad som funkar socialt i livet och vad som inte gör det. Det är vi föräldrar och andra vuxna som kan lära dem det. Och det handlar ju egentligen om att gång på gång säga ifrån, stoppa, agera och helt enkelt nöta in vad som gäller. Även om man är urless på det. Likaväl som ett blygt barn måste få hjälp på vägen att funka i ett sammanhang, så måste ett utåtagerande barn också få det.

Usch, jag känner verkligen att jag är ute på minerad mark nu. Men behövde skriva av mig lite. Och jag är verkligen inte felfri! Jag brister antagligen i uppfostran jämt och ständigt. Och jag ifrågasätter mig själv nästan dagligen. Men jag tycker i alla fall så här. Och det är det jag strävar efter.

Alla typer av människor och personligheter skall givetvis ha en plats i världen, men vare sig vi vill det eller ej så måste vi fungera tillsammans i en grupp och i ett sammanhang (om vi inte vill isolera oss). Och vi måste alla lära oss vissa principer om hur vi skall bete oss mot varandra om vi skall vara med i de sammanhangen Och det är ett evigt jobb. Men nödvändigt.

Ok, hörrni. Håller ni med eller tycker ni att jag är en riktig kokosboll? Kommentera gärna :)

torsdag 10 november 2016

Hoppsan - här var det gnälligt!

Men hallå allihopa! 
Ja så gick det med mitt bloggande. Inte så bra. Men till mitt försvar så har jag ju poddat i stället. Och det är ju också ett trevligt forum att uttrycka sig på. Men nu är skrivarlustan tillbaka och jag tänkte köra lite här igen.

Men var skall man börja? 
Året har bara pågått och pågått. Händer ju inte så mycket i en mammaledig kvinnas liv.

Barnen växer. Man jublar över pottbesök, nya ord och diverse plötsliga framsteg så som handklappning och hejdå-vinkningar. 

Sömnbristen är konstant. Så konstant att jag har börjat utforma nya teorier om att sömn väl egentligen inte är så viktigt. Vem behöver sova när man hålögt kan vagga runt en stökig bebis och stirra in i en mobilskärm kl 2:34 på natten?

Samvetet är ständigt närvarande. Och nej - det är INTE det goda samvetet utan det DÅÅÅLIGA samvetet. Känslan av att inte orka tillräckligt, att inte räcka till. 
Får barnen tillräckligt bra mat? 
Tittar de lite för mycket på tv vissa dagar? 
Borde vi inte vara utomhus lite mera?
Och. Så. Vidare.

Och mitt i allt skall man komma ihåg sig själv. Och jag har verkligen försökt. 
Men när barnen somnat på kvällen kommer dock det stora dilemmat: gå och lägga sig i god tid och vakna upp någorlunda utvilad eller vara uppe alldeles för sent och göra sådant som jag aldrig hinner på dagen (ta hand om mig själv och mina intressen). Går jag och lägger mig tidigt så kommer jag att vara piggare och tacka mig själv dagen efter. Men om jag stannar uppe så får själen en liten boost genom att jag gör något kreativt och har egentid.
Som sagt - ett dilemma som inte ens världens samlade nobelpristagare kan lösa.

Nä hörrni - denna jublande skrattfest får fortsätta imorgon för nu går jag och lägger mig. Var ju inte meningen att detta skulle bli ett gnällkalas. Men så blev det. Vem vet, nästa inlägg kanske blir en veritabel skrattexplosion.

Hur som helst - I'M BACK!

söndag 7 februari 2016

Melodifestival och bilproblem

Vad gör jag uppe? Vet inte. Borde gå och lägga mig.

Ikväll var det mello. Det gick som jag gissade - Ace Wilder till final och likaså en jätteduktig kille. Anna Book agerade extranummer eftersom hon blivit diskad. Ledsen, men jag har supersvårt för henne. Och bidraget hade passat perfekt i melodifestivalen anno -99. Typ.
För en gångs skull var vissa av humorinslagen riktigt roliga. Jag har inte skrattat åt pausunderhållningen på Melodifestivalen sen Björn Gustavsson, men det var fantastiskt roligt när skådespelerskan Stina Ekblad reciterade Samir och Viktors låt Groupie. Detta med en tyngd som bara en dramatenskådis kan:
Älskar när hon säger "Oj, oj, oj, oj, oj, oj" , haha!

Annars då? I förrgår skulle vi lämna in vår nya bil (inte ny-ny, men ny) för att få däcken bytta då de befintliga vinterdäcken inte var fräscha. Jonas körde i förväg med Volvon till verkstan i Åsa. Jag kom efter med den nya Toyotan som skulle lämnas in. Vi tog ut Sigge ur Toyotan och preppade så att vi kunde lämna in nycklarna till verkstan. Volvon gick på tomgång i väntan på att vi skulle åka hemåt med den. Plötsligt hördes ett dovt pang och ett högt "PSSSSCCCCHHHHHHH!!!!!" Ur motorhuven på Volvon kom ett stort vitt moln av rök. Vi stod tysta och helt förstummade. Var det bilens dödssuck? Det såg verkligen ut - och LÄT - som att motorn gav upp. Helt sjukt! Så vi fick snällt flytta över barnen i Toyotan igen och i stället lämna in nycklarna till Volvon. Tydligen var det expansionskärlet som hade exploderat.
Crazy daisy...


Nej men seriöst - vad gör jag uppe??!! Anna-Vera sover, Sigge sover, Jonas sover. Till och med katten sover.

Jag lägger mig nu.

lördag 30 januari 2016

Matkaos och podd-sällskap

Jaha, så gick det med att göra 2 inlägg i veckan. Men en liten setback måste jag vara tillåten att ha. Livet bara pågår. Hinner inte uppfatta att Sigge växer. Helt plötsligt inser jag att han är 2 månader!! Helt plötsligt upptäcker jag att han är med på ett helt nytt sätt. Otroligt...

Försöker mata hjärnan med lite intellektuell stimulans genom att lyssna på poddar. Helt nödvändigt mitt i allt legobyggande och låtsade telefonsamtal i klossar och fjärrkontroller. Alla poddar är väl inte så intellektuella, men det är skönt att lyssna på vuxna samtal. Och dessutom är man ju flexibel när man lyssnar och inte har en tv-skärm framför sig. Måste se till att åka iväg någon dag och träffa någon vän... Får bara vänta tills Jonas hand blir bra. Han opererades här om dagen för karpaltunnelsyndrom i högerhanden. Det innebär att han inte skall lyfta och anstränga handen på ett tag.


När han var iväg och opererades så fick jag en försmak hur det kommer att vara när han börjar jobba. Ensam med bebis och en 18 månaders. Fungerade faktiskt rätt bra. Förutom vid matsituationerna då det blev lite kaosigt:

Anna-Vera hungrig och smågrinig - fixa mat till henne samtidigt som Sigge skriker - sätta Anna-Vera i stolen och ställa fram mat - amma Sigge - under amning tröttnar A-V på maten som börjar kastas till höger och vänster - avbryta amning - lägga ifrån mig Sigge som blir förbannad över den avbrutna måltiden - ta upp A-V och tvätta händer och torka golvet - ackompanjerat av Sigges förnärmade skrik - placera A-V i lekhörnan och plocka upp Sigge - fortsätta amningen med Anna-Vera klättrandes på oss.

Pust.

Men när denna stund var över flöt dagen ändå på. Och tack och lov så tajmar de varandra rätt bra med   sovning under dagen. Mamma bockar och bugar.


Idag har jag lagt upp mer grejer på Tradera. Nu kokas ris och Anna-Vera har mutats med päron i väntan på mat. Nu skriker hon "maaaammaaaaaa!!!!" från vardagsrummet så jag får väl ge mig ut ur mitt lekrum och ge Jonas lite vila. Tror det får bli en sväng till mormor och morfar för mig och barnen...

So long - kalsong!

söndag 17 januari 2016

Lyckat pottförsök!!

Vackert ute idag. Borde vara ute. Men är inne. Anna-Vera är hos mormor och morfar.

Idag bajsade hon på pottan för första gången!!!
Hon satt och åt macka i matstolen och så började hon stånka. Jag frågade om hon behövde bajsa. "Mmhm" svarade hon. Så jag och mamma tog med henne till toaletten och satte henne på pottan. Hon var skeptisk och ville inte. Vi hämtade en flaska med barndusch och pekade på figurerna på förpackningen. Denna underhållning distraherade henne och hon satte sig på pottan igen. Och plötsligt hände det - hon bajsade i den! Första försöket och det kändes så himla stort. Det är väl sån man blir när man har småbarn. Lite bajs kan kännas episkt, haha!

Men nu är jag alltså hemma en stund. Tänkte lägga upp lite mer saker på Tradera och försöka tömma förrådet i källaren på lite grejer. Skön känsla och pengarna behövs.

Och igår var jag hos Lisa igen och nu har vi planerat upp vår kommande pod och det kommer bli grymt bra! Skall bli kul att komma igång när hon kommer tillbaka från Thailand som hon åker till idag.

Nu har jag inte tid med er.
Ha en goeligo dag så hörs vi igen!

torsdag 14 januari 2016

Bra dag, sämre natt


En bra dag. En sämre natt. Sigge skriker inte eller nåt, men han stånkar och stökar på natten. Gång på gång somnar jag under amningen eftersom han aldrig blir klar. Ligger med armen låst bakom bebis och huvudet typ vridet ur led. Sigge, den lille skiten sover däremot som en prins jämte mig. När jag vaknar och har ont överallt, flyttar jag över honom till hans säng. Då börjar han sakta vakna till liv och snart är det dags att amma igen. Och så börjar det om. Så imorse var jag öm i nacke axlar och rygg och ögonen gick i kors. Men efter en stund hade jag hämtat mig lite och resten av dagen var mysig och innefattade inga konstiga kroppspositioner.

Vi åkte till Varberg och jag gick på mitt sista psykologbesök. Superfint möte och jag fick med mig fina tankar. Innan psykologen tog vi en snabb kaffe hos Lisa och hennes lilla Charlie. Anna-Vera och Charlie lekte med tågbanan. Skall bli så kul när de blir lite äldre och VERKLIGEN kan leka ihop! Medan Jonas agerade barnflicka och underhöll barnen så satt jag och Lisa i köket och smidde storslagna planer. Vi påbörjade ju en pod för ungefär ett år sedan. Men vi kände att vi bara babblade och att vi inte hade något fokus. Så vi pausade för att komma underfund med hur vi vill att vår pod skall vara. Och nu - äntligen - börjar en idé formas. Så inom kort spelar vi förhoppningsvis in vårt första avsnitt av vår nya pod! Tjoho!

Efter psykolog och kaffe blev det ett besök på SEB för att styra upp bankmöten och konton och sånt. Anna-Vera satt i sin vagn och charmade tanterna som köade bakom oss. Tur det för vi skapade en jäkla kö. Jag älskar hennes leopardjacka. Just sayin'.

Och ikväll blev det ett besök hos mamma och pappa. Anna-Vera sprang i vanlig ordning runt med min mammas lilla kopparkastrull och en liten träslev. Sigge låg i min pappas famn och sov. Jag gick i vanlig ordning och snokade upp alla sötsaker som fanns i huset.

När vi kom hem svepte jag in Sigge i bärsjalen, vikte lite tvätt och tittade på lite Revenge. Och nu sitter jag här vid datorn med 4 kilo bebis på magen.

Livet känns bra.
Det är inte perfekt.
Jag är inte svallande lycklig. Hur ofta är man det?

Men livet känns bra.


Sov gott alla fina <3

tisdag 12 januari 2016

Förra året och nya året

Ibland blir suget att blogga enormt. Vissa dagar känns det som att jag har massor att säga. Men så tänker jag att det blir tråkigt med bara massa text och inga bilder. Och så vill jag lägga upp fina bilder. Och så orkar jag inte det. Och så blir det inget i stället. Är det tråkigt med en blogg som mest innehåller text? Hmm...
Men jag tänker att 2016 får bli året då denna bloggen kommer igång på allvar. Det får bli ett nyårslöfte - eller "förbättringsområde" som jag och Jonas valt att kalla våra löften. Två inlägg i veckan skall jag satsa på nu till en början. Men förhoppningsvis blir det fler. Kanske blir det få bilder, kanske blir det bilder men tråkiga sådana utan filter och sånt. Vi får se.


Nytt år.
Jag älskar när ett år går över i ett nytt. Symboliken. Att börja om. Nya möjligheter. Släppa det gamla och ge sig själv nya chanser. Jag vet ju av ren erfarenhet att den där känslan sakta dalar och fram i februari är jag mitt vanliga tvivlande jag. Men för en stund njuter jag av att ha sinnet helt öppet för livets möjligheter. Eftersom jag tycker att listor är det bästa som uppfunnits sedan hjulet, så planerar jag nu att skriva en lista över saker som skall förbättras under året. Och saker jag vill genomföra. Men först kan det vara bra att se tillbaka innan man ser framåt.

De flesta av er fick antagligen mängder av bilder i ert Instagram- och  Facebookflöde runt nyår med människors 9 mest gillade bilder på IG. Även jag gjorde ett sådant collage. Så här såg mitt ut:
En sak kan jag konstatera - mitt år har definitivt kretsat kring familj och barnen!
Vad ser vi på bilderna då? Vi startar från vänster och fortsätter åt höger och nedåt:

- Jonas och Sigge på BB - första bilden jag lade ut och där jag annonserade hans ankomst.
- Den traditionella "God-Jul-på-sociala-medier-bilden"
- Sigge några dagar gammal
- Anna-Veras ettårsdag
- Sigge 1 vecka gammal
- Min syster gifte sig med sin Istvan vid havet i Varberg
- Anna-Vera fick sin första sjötur i Jonas morbrors båt
- Jag meddelade att A-V skulle få syskon med denna ultraljudsbild
- Anna-Vera badar i Björkholmssjön


Visst visar bilderna ovan stora händelser under året, men de visar också bara den ytliga bilden.
Om jag själv skall välja ut 9 bilder från Instagram som jag tycker symboliserar detta år (och väljer andra än de ovan) så blir det dessa:
Visst är det helt sant att detta år har handlat mest om familjen. Men dessa bilder visar mer vad det handlat om:

- Barnmat, puréer, smakportioner, mixa mat, mosa mat, mata, äta själv, äta med sked, vill ha, vill inte ha, tvätta händer, tvätta ansikte, tvätta golv, osv...

- Har lekt med allsköns leksaker. Har försökt dela fascinationen över att den runda klossen passar i det runda hålet. Har utropat "Wow!" när Anna-Vera sträckt fram den röda bollen. Har haft påhittade telefonsamtal i allt från klossar till skedar och fjärrkontroller. Har för mitt eget nöjes skull bokstaverat diverse namn med leksakerna - så som Leif GW.

- Mycket oro har det varit. Mycket oro är det med barn. Men den största oron har för mig varit Anna-Veras huvud. Eller rättare sagt formen på det. Låter som att det inte borde utgöra en så stor del av mitt år. Men jo, faktiskt - i den bubbla som jag befunnit mig i så har huvudformen i allra högsta grad påverkat min vardag. Kuddar hit och kuddar dit. Sovpositioner, magläge. Känna på huvudet och titta på huvudet. Hur skall det gå, hur skall det gå?

- Året har också genomsyrats av trötthet. Tröttheten av att vara gravid och tröttheten av att ha en liten unge. Ett par trötta ögon har prytt mitt fejs detta år.

- Graviditeten ja... Jag vaggade mer eller mindre fram från det att jag plussade runt påsk och fram till att Sigge kom. Var en stor del av året inne i graviddimman samtidigt som jag hängde med en allt mer rörlig och livlig liten tjej.

- I juni hade vi efter ett år i huset till slut börjat komma i ordning. Och vi hade fått uppleva vår fina omgivning i alla skepnader - från stormig höst och snöig vinter till blommande vår och grönskande sommar.

- Och mitt i bebisbubbla och gravidbubbla dök små roliga händelser upp. Var brudtärna på min systers bröllop, gick på höstbröllop, hängde på stranden, lade sång på låtar och min röst hördes i "Sommar med Ernst",  besökte djurpark och gjorde andra mysiga små utflykter.



Så i backspegeln kan jag konstatera att det gångna året har fått puttra på. Jag har medvetet stannat kvar i bubblan i väntan på Sigge. Och nu planerar jag inte att bli gravid igen den närmsta tiden, så detta år hoppas jag på mer framåtrörelse. Att planer sätts i verket. Att saker händer. Och att jag kan njuta av min mammaledighet så mycket det går.

Och med detta inleder jag mitt nya bloggår.

Till er som orkat läsa ända hit - Tack!