tisdag 2 januari 2018

2018-års hopplösa Elin

Jaha, då var vi där igen. Ett nytt år då man ska tänka storslagna tankar och göra storslagna planer. En tid då man lovar sig själv att göra/inte göra saker. Eller en tid då man säger att man inte gillar nyårslöften utan att man bara vill göra mer av det man gillar/hänga mer med dem man bryr sig om eller nåt liknande. I år hade jag inga sådana tankar. Kände inte den där känslan av nystart. När klockan slog tolv låg jag i sängen med en utslagen Sigge på min arm och tittade på Grey's Anatomy. Det var gött. Men också lite sorgligt på något vis.

Har jag inga drömmar/mål/förhoppningar/önskningar?
Har jag blivit 100 % krass realist?
Är det nu jag har lagt ner min kreativa ådra?

Är det nu jag inser att mitt liv kommer att bestå av vanligt 8-17 kneg tills den dagen jag går hem med en blomma i handen och en klapp på axeln för att sedan leva mitt lilla liv i stillhet de sista åren. Inget fel med det. Men jag har alltid känt att jag har så mycket mer i mig. Känns ständigt som att jag inte är där jag ska. Känns som att jag har något bubblande i mig som borde komma ut. Och tiden tickar. Och framgång bygger man väl i unga år? När man är 36 ska man väl vara mitt uppe i karriären, inte vänta på något - NÅGOT. Nä, just nu är jag inte nådig mot mig själv. Ett litet stålbad. Är förbannad på mig själv och klandrar mig själv för de dåliga val jag gjort i mitt liv. Man vill gärna säga att man inte ångrar något och att allt man gjort har haft en betydelse på ett eller annat sätt. Men tyvärr gott folk - jag känner inte så. Jag ångrar MASSOR!!!

Hm... Nu tror ni kanske att detta är en deppig tjej-kvinna som sitter och deppskriver. Men så är det inte. Mer en tjej-kvinna som är på väg att lägga ner en sida av sig själv, lägga den i diket, ställa sig i ledet och vandra vidare i livet och för alltid glömma den sida hon lämnade efter sig. För att det är enklare så. För att det är det man gör som ansvarsfull vuxen. Punkt?

Helt krasst. Så är det. 
Och jag fajtas med dessa tankarna dagligen just nu. Det påverkas säkert av det faktum att jag söker jobb och hela tiden måste peppa mig själv, marknadsföra mig själv, många gånger utan resultat. Men det är så det ser ut just nu. Och jag tror att det finns fler därute som känner så.  Och för tydlighetens skull får jag väl tillägga att min ånger och besvikelse inte gäller mina barn och min sambo. Där har jag gjort allt rätt... nästan i alla fall ;)

Hur som helst. Varför jag sitter och skriver ner detta är för att jag faktiskt har gett mig själv ett löfte. Ett par dagar för sent. Gick tillbaka och tittade i bloggen och insåg att det faktiskt var roligt att titta tillbaka. Som en slags dagbok. Och så började jag tänka på hur jag under min tonår skrev dagbok varje dag i typ 5-6 år! Jag kan alltså gå tillbaka och se vad jag tänke vilken dag som helst under dessa år. Det tycker jag ändå är rätt coolt. Som att en del av mig finns bevarad i dessa böcker. Och så tänkte jag att jag ska göra om detta under ett år - Daglig Dagbok 2.0!

Jag ska alltså skriva i denna blogg varje dag under hela 2018. Det innebär att vissa inlägg kommer att bli kortare, mer oinspirerade. Andra kommer att bli livliga och fulla av tankar. Jag ska alltså bevara 2018 års Elin, hur hopplös hon än må känna sig. Och kanske blir det en läsning som endast kommer att vara av intresse för mig. Men då får det vara så. 

Puss på er och vi ses imorgon :)

1 kommentar:

  1. Jag är pepp på att följa din blogg! :) Alltså jag känner verkligen igen dina tankar! Är ju själv förvirrad och det är verkligen deppigt att söka jobb :( Hoppas du hittar något snart! Kram

    SvaraRadera