Bajs-mayhem

Då skall det handla om bajs. Så alla känsliga läsare kan sluta läsa - NU.

Ikväll hade Anna-Vera en riktig bajsfest. Jag märkte under dagen att hon var hård i magen. Hon brukar bajsa några ggr per dag och det brukar inte vara något krångel. Men idag kom ingen laddning. Istället var det små korvar i varje blöja jag bytte. Då och då under dagen har hon tittat på mig med förtvivlad min och tagit i så att hon blivit lilaröd i ansiktet. Krystat utan framgång. Jag har gett henne katrinplommonpuré och tänkt att oj vilken glad bebis jag kommer ha om hon inte får ut skiten.

Så nu på kvällen när jag satt i mitt rum och skrev, kom Jonas in med henne. Han frågade mig något och sedan stannade han upp och sa: "Bajs". Ja det är så vi nyblivna föräldrar kommunicerar, haha. Det innebar alltså att han kände på doften att nu hade det hänt grejer. Han försvann till skötbordet för att byta. Två sekunder senare hör jag honom ropa - "ELIN!! KOMMM!" Jag går ut och en stressad Jonas står i köket. "Det är bajs överallt! Jag vet inte var jag skall göra av henne! Vi måste tvätta henne!" Jonas arm och mage är full av bajs, vi lyfter hennes klänning och det är bajs ända uppe i armhålorna. Vi ställer henne i duschen och när hon är helt naken kan vi konstatera att det är bajs ÖVERALLT. Till och med i hennes hår (hände väl när vi krånglade av klänningen). Så vi tvättar och schamponerar (ja hon har ju så satans mycket hår att vi måste ägna oss åt hårvård).

Och därmed har vi klarat oss ur vårt första riktiga bajskaos. Och Anna-Vera har upplevt sin första dusch. Hon tog det bra. Så länge hon fick den varma strålen på sig var hon tyst och nöjd.

Efteråt invigde vi hennes fina pyjamas som jag köpte på rea in vintras. Så nu ligger hon ren i fina kläder i sin säng och sover.

Så. Där fick ni en stinkande liten bajsbomb till historia.

Godnatt!

Ständiga cykler och drömkvällen

Go'afton. Vad pågår i livet? Inte mycket. Allt går i ständiga cykler när man har bebis.

Glad bebis som sover gott och är nöjd - pigg och energifylld mamma - orolig bebis som sover lite sämre - trött mamma med sänkt tålamod - sjuk bebis - sjuka föräldrar - frisk familj - allt flyter - inget flyter. Och så vidare.

Anna-Vera är fortfarande inne i nån sorts fas. Hon är rent allmänt en glad skit, men tålamodet är sänkt och hon visar med högljudda utrop och tårar när hon inte är nöjd. Och har man vart iväg en stund blir hon jätteledsen när man kommer tillbaka om man inte håller henne en stund i famnen. Hon har börjat med rutinen att vakna en gång per natt. Och då är hon superpigg! Typ vill snacka och leka. Innan har hon generellt sovit hela nätter ända sedan hon var runt 3 månader. Så jag är mycket ovan vid detta. Blir till att muta med flaskan tills denna period går över...
Så så är det med vår lilla familj.

I och med A-Vs lilla fas, orkar jag inte göra så mycket på dagarna. Just nu känner jag att mitt liv är oerhört oinspirerat. Vet att det är övergående och att så fort allt faller in i rutiner så kommer jag att bli piggare och få mer energi.

Förra helgen var jag i Göteborg med min syster som skall gifta sig i sommar. Det var hon, jag samt hennes två andra tärnor. Vi gick på stan och letade brudklänning, fikade, var ute och åt på kvällen och sov på Scandic Rubinen på avenyn. Då slog det mig. Vad jag helst skulle vilja göra om jag och Jonas någon gång skulle ha en barnfri natt. Vi skulle inte klä upp oss i festkläder och köra en helkväll och boka in mängder med grejer.
Nej.

Vi ska åka till Göteborg. Boka rum på ett trevligt hotell - typ där vi bodde. Gå ut relativt tidigt på kvällen och äta en god middag - t.ex. Manana. Sedan går vi hem till hotellet, tar en varm dusch och lägger oss i de fräscha, nybäddade sängarna och kollar massa film och myser. Sedan sover vi helt ostört tills det är morgon. Då tar vi på oss byxor med generös linning och traskar ner till frukostbuffén där vi sitter i ett par timmar och frossar.

Så.

Där har ni enligt mig en drömkväll/morgon för två småbarnsföräldrar som har barnfritt.

Det där med sömnen var så tydligt när jag var i Göteborg. Det var min första natt ifrån Anna-Vera. Var orolig hur det skulle gå för henne OCH för mig. Men måste säga att det var ljuvligt att lägga sig på huvudkudden och sedan sova utan avbrott till morgonen. Jag sov inte jättemånga timmar men det kändes så. Vaknade pigg. Ljuvligt.

Jaha. Lite allmänt babbel blev det. Nu ska lillfisen nattas och sova. Håll tummarna för att det blir en bra natt!

Det där med att gå upp tidigt...

Klockan är kvart över nio. A-V vaknade strax innan kl fem.  Någon som har ett tips på hur man gör för att inte vilja skjuta sig själv i huvudet när man inser att man behöver gå upp kl fem på morgonen? Jag vänjer mig inte vid tidiga morgnar (eller hur man nu skriver). Såg en dokumentär om att det finns två typer av människor - lärkor och ugglor. Lärkor är sådana personer som vaknar tidigt på morgonen och som blir trötta tidigt på kvällen. Och ugglor är alltså motsatsen. Det är något ämne i kroppen som ökar och minskar vid olika tillfällen på dagen och rent kemiskt kan man alltså se att vissa är mycket piggare än andra på kvällen/ resp morgonen. Jag är en klockren uggla. Har alltid varit. Har enormt svårt att komma upp på morgonen. Och (i vanliga fall, före jag fick bebis och fick rubbad sömncykel) jag har alltid haft som mest energi på kvällen. Kan mycket väl starta upp ett projekt eller sätta mig och skriva musik vid elvatiden på kvällen. Känner massa energi då. Men som sagt så funkar ju inte det just nu. Fast jag känner att även om jag går och lägger mig tidigt på kvällen - är jag ändå trött när jag hör A-V jollra på morgonen... Jaja. Så är det väl.

Nu ligger bebis och sover i sin vagn i trädgården. När jag ställde ut henne såg jag två döda näbbmöss. Jag slängde ut dem i skogen. Vår katt håller verkligen på att utvecklas till en förstklassig mus-mördar-maskin. Hittar nya döda möss varje dag. Rosa är deras Godzilla.

Rozilla - mössens skräck!

Flera nyanser av grått - INTE av Grey

Tjeeenaaaa!

Sorry att jag har vart lite frånvarande. Nu är jag här igen. Redo att leverera förstklassigt bloggande.
("hurraaaa" - ropar folket)

Idag blev jag ett år äldre på pappret. 34.
I huvudet står det dock still.
Ligger väl mentalt kvar på typ 28-29.

Visst mognar man i takt med att livserfarenheten ökar. Visst känner man på något vis att man bottnar i sig själv mer och mer för varje år som går. Det finns en trygghet i att sakta - genom motgångar, medgångar, insikter och förvirringar - lära sig att se livet ur olika vinklar. När jag var 20 år var saker och ting mer svart/vita. Ju äldre jag blir - desto flera grå nyanser uppenbarar sig. Inget är längre självklart. Och ju mer jag lär mig om mig själv och världen desto mer inser jag att jag inte vet nåt. En både befriande och frustrerande känsla. Tillslut blir väl allt en enda grå sörja....

Nä, usch vad deppigt det lät!
Det SKULLE kanske kunna blir en sörja. Om man slutade utvecklas, skapa, förändras och vara intresserad av världen. Men om man fortsätter att ha en framåtrörelse och en nyfikenhet i livet - så tror jag att mängden grå nyanser kommer att skapa en världsbild som skimrar.

Nu inser jag att ni alla antagligen sitter och tänker på mr Grey med allt detta tjat om grå nyanser... Jaja, han har väl inte ensamrätt på grått eller? Den där mr Grey...


Ok, detta blev ett EXTREMT flummigt inlägg. Men sån är jag - extrem och flummig. Ellet nåt.

Hejdååååå!

Pengabrist

Pengarna rullar inte in som de ska.
Det går inte bra nu.

Föräldraledighet innebär haltande ekonomi. I alla fall för oss. Men jag tror att fler upplever detta.

Aldrig någonsin tidigare har jag studerat priserna i mataffären så noggrant som nu. Aldrig tidigare har jag stått vid hyllorna med krossade tomater och letat upp de som kostar minst. Aldrig tidigare har jag stått på bensinmacken och planerat hur mycket jag egentligen behöver köra innan nästa utbetalning. "Räcker det att tanka för 50 kr? Ja, jag behöver typ inte köra någonstans på två veckor..." (kanske låter som ett icke-problem för någon som bor i en stad, men det är relevant om man bor på landet). Om bil, vitvaror eller annan viktig utrustning krånglar får jag ont i magen. Och 100 kr känns i slutet av månaden som en förmögenhet.

Ett annat tecken på att det sinar i kassan oroväckande fort varje månad är att man börjar se sig omkring i huset efter vad som kan säljas. Förra veckan rensade jag garderoben. Tog väl bort ca 2/3 av innehållet. Detta skall nu säljas. Min syster hjälpte mig igår att starta en sida på Tradera. Så nu skall skiten bort!

Pengarna skall rulla in.
Det skall gå bra nu. 

Intressepilar

En vecka sedan jag var här. Har inte varit på topp denna veckan. Har slitit med mig själv hela hösten pga graviditetsdepression som spillde över och fortsatte efter förlossningen. Sakta blev det bättre, men vissa dagar går det tillbaka lite. Så är det. Bara att hoppa upp på den mentala hästen igen.

Idag är det lugna gatan här hemma. Anna-Vera sover och Jonas är nere i sin verkstad och röjer. Själv tänkte jag gå igenom mina målarsaker nere i källaren. Tror att det skulle vara gott för mig att måla lite...

Senare idag skall jag ta och laga lite käk till oss. Börjar försöka att laga sådant som A-V också kan äta nu. Rätt kul faktiskt när man väl är igång. Idag blir det spättafiléer med champinjonkräm och räkor.

Sådär. Nu när era ögon är fullproppade med intressepilar, kan ni återgå till det ni gjorde innan ni klickade in här.

Tack & hej.

Tavlor, kopparbricka och första tanden

Vad vill jag nu då?

Tja... inte så mycket. Idag kom mamma och pappa på en kaffe. Vi fick hängt upp den gamla kopparbrickan som Jonas fått från sin pappa, samt ännu en tavla från min pappa. Börjar bli riktigt fint i vardagsrummet nu :) Och så hängde jag upp Raoul Dufy tavlan vid köksbordet. Blev galet bra!

I eftermiddag blev det marockansk citronkyckling hos mamma och pappa. Nu är vi hemma igen. Jonas bygger nåt i källaren. (Gissar jag. Han brukar bygga nåt. Eller måla nåt.) Anna sover ute i sin vagn. Ibland är hon så söt när hon sover att jag nästan smäller av. Poff!! (Poff är alltså ljudet av mig när jag smäller av)

Idag upptäckte vi att hon börjar få tänder! Två små vita gaddar har pressat sig upp ur tandköttet i underkäken. Vi blev sketaglada och Anna-Vera fattade inget. Hon bara undrade varför vi drog i hennes underläpp och tjoade.

Att slappa eller inte slappa...

Regnig dag.
Har ingen passande bild att lägga upp. Fast bild måste man ju inte alltid ha. Eller? Tror nog inte att folk går in här för de fantastiska fotona, haha...

Tycker det är skönt med en mulen dag. Tänkte faktiskt slappa lite. Jag har väldigt svårt för att slappa. Eller egentligen har jag väldigt lätt för att slappa. Men jag kommer aldrig till den punkten. Är alltid lite småsaker som skall göras först (tvätta, diska, laga mat, blogga, osv) och när jag är redo att slänga mig i soffan så vaknar A-V och då är det bara att köra på igen.

Men idag tänkte jag kanske se en film och bläddra lite i tidningar.

Skall bara slänga i en tvätt i maskinen först.
Och röja på diskbänken.
Och göra klart rensningen i min garderob.

Spindelskräck

Apropå min spindelincident här om dagen.

Jag ger er: 10 saker som du håller på med när du har spindelskräck:

- Reser ragg likt en skrämd katt när du äntrar ett rum där en spindel huserar. Du backar stelt ut ur rummet och pustar därefter ut som om du undkommit döden.

- På ren instinkt kastar ifrån dig telefonen när du av misstag råkar se klippet på Facebook med tjejen som har en spindel i munnen.

- När du går ner i en källare skannar du instinktivt av varje rum med blicken då du är smärtsamt medveten om att detta är ett tillhåll för våra åttabenta (o)vänner.

- När någon berättar en läskig historia om en spindel eller om du ser en bild på en, får du rysningar från nacken ner till tårna. Därtill känner du ett behov av att klia dig över hela kroppen för att försäkra dig om att du inte har en liten jäkel på dig.

- Om du har sett en spindel på en plats i ett rum och någon sedan har tagit bort den eller du dödat den (du skulle aldrig rädda detta djur) tittar du ändå på den platsen varje gång du går in i detta rum.

- När du ser en spindel på väggen, går du en omväg.

- När det värsta händer - d.v.s. du måste själv döda spindelhelvetet - planerar du dådet länge och väl. Och tillslut utför du det med full kraft och under stort ståhej.

- Du skiter fullständigt om det blir regn bara för att du dödat en spindel. Då får det väl regna då.

- Du är beredd att begå dråp om någon sjuk människa får för sig att jaga dig med en spindel i handen.

- Det finns endast 1 spindelbild som du kan uppskatta och det är denna:

Glad Bebis. Sur mamma.

Imorse tyckte Anna-Vera att kl 4 var en ypperlig tid att vakna och ta sig an en ny dag. Uppfylld av förnekelse försökte jag söva henne i ca 2 timmar. Gick ej. Så kl 6 stiger jag högst motvilligt upp med dotter på armen. Känner mig som ett litet åskmoln och i börjar i rent vredesmod diska och städa. Så kl 8 var diskbänken ren, golven dammsugna, mattorna vädrade, sängen bäddad och stöket undanröjt. En fördel med att gå upp okristligt tidigt alltså. Ok, kl 6 är väl ingen ovanlighet när man är förälder men det var nog mer förargelsen över att jag hade försökt få henne att somna i två timmar och under den tiden bara vart frustrerad och trött. Den tiden kunde vi i stället ha tillbringat i vardagsrummet. Där kunde hon ha fått hasa runt på golvet (ja, just nu hasar hon som en zombie som förlorat sina ben) och jag kunde ha fått vakna till med en kopp kaffe. Men jag är helt enkelt ingen morgonmänniska. Tänker inte rationella tankar kl 4 på morgonen.

Men nu är jag rationell igen. Tar en kopp vidbränt kaffe och lyssnar på pod. Anna-Vera sover i sin vagn ute på verandan. Nu ska jag planera lite vad för projekt som jag ska genomföra framöver. Blir till att skriva en lista. Jag äääälskar listor. Skriver listor varje dag. Är väl antagligen så att det inger en känsla av att jag får något gjort.

Trevlig tisdag allihop!

Transformers-spindel

Spindlar. Hatar dem. Har väl vad man kallar för fobi. Tycker att många kryp är läskiga men med spindlar är det något helt annat. Panik och något inom mig som jag inte kan kontrollera. (Får rysningar och mår dåligt bara av att se bilden ovanför). Tycker att Sigge i Alex & Sigges Podcast beskrev det så bra. Han sa något i stil med att när man har fobi så är det som att det blir en reva i verkligheten och helvetet blir synligt. Så bra beskrivning av hur det känns!

Var nere i tvättstugan innan. Tittade ner på golvet och såg vad som antingen kunde vara en liten dammtuss eller en död spindel. Modig som jag nu mera är, tittade jag närmre. Hade innetofflor på mig och puttade lite på tingesten med ena toffelbeklädda foten. Och det som sedan händer är fruktansvärt. Likt en transformer viker den nyss hopvikta spindeln ut sina långa ben. Ett efter ett, tills den reser sig och börjar gå. Jag spärrar upp ögonen och skriker som ett litet barn. Funderar på att springa för mitt liv, men väljer i stället att fajtas mot denna vidriga varelse. Överväger en sekund om jag skall besudla mina tofflor med spindellik. Kommer fram till att det får bli så. Tar sats, stampar till och gör ett äcklat utrop.

Spindel död.
Elin skärrad.
Lämnar tvättstugan och ser mig inte om.

(OBS. Spindeln på bilden har ingenting med denna historia att göra)

Plattskallen

Alla sade innan jag fick barn att man alltid oroar sig för sina barn. Detta kunde jag förstå - oro för att något skall hända dem eller att de skall bli sjuka eller olyckliga. Men vad jag då inte förstod var alla andra småsaker som skulle komma att stressa mig. Det första halvåret av Anna-Veras liv var ett evigt googlande och stressande över än det ena än det andra.

Här tänker jag nu beskriva en av de saker som fullkomligt uppslukade mig under en period:

När A-V var nyfödd hade vi inte en tillräckligt tjock kudde och hon låg mycket på rygg. Därtill hade hon en favoritsida som hon ständigt vände huvudet mot. Vad vi inte insåg var att hennes mjuka skalle sakta men säkert ändrade form och blev både sned och platt baktill. Detta märkte vi inte först, då hon redan från start hade en tjock kalufs av hår på huvudet. När jag insåg hur illa det var (efter ung 1,5-2 mån) började min besatthet. Jag studerade hennes skalle flera gånger per dag. Kände, vände och vred. Tittade från olika vinklar och försökte att liksom med tankens kraft få huvudformen att ändras. Vi hade fått tillsägelse om att försöka att ha henne på mage eller sittandes all hennes vakna tid. Jag började föra någon sorts oorganiserat protokoll över hur många timmar om dygnet hon inte låg på rygg. Fick stresskänslor i bröstet då jag upplevde att hon legat för långe med bakhuvudet i kudden. Vi hade en specialkudde som gjorde att hon kunde sova på sidan. Den var toppen och jag blev galen om vi åkte någonstans och hade glömt den. Hade även en annan specialkudde som man hade bakom huvudet och den placerades i babysitter, på golv, i säng, i vagn, ja överallt!

Jag googlade och googlade. Tittade på bilder av platta barnskallar. Läste om specialhjälmar som formar om små huvuden. Läste i forum där det både fanns historier om platta huvuden som rättat till sig själva efter hand, så väl som historier om sneda skallar som gjort hela ansiktet snett. Jag försökte googla på olika ord för att hitta nya sidor. Blev svårare ju mer jag scannade av nätet. Tillslut blev mitt beteende näst intill sjukligt. Jag kom på mig själv med att titta avundsjukt på bebisar som hade runda, välformade bakhuvuden.
"Vackert" - tänkte jag, som om det här med platt skalle var en oerhört viktig faktor när det gäller utseende. Jag tänkte att även om det inte skulle komma att synas, så hade vi ändå deformerat vår stackars dotter. Så onödigt av oss...

Är hon galen?  - Tänker ni nu. Ja, kanske lite. Men jag vågar i alla fall erkänna det. Och tror faktiskt att fler med mig har känt denna stress. Inte minst då det påpekas på BVC hela tiden att man ska ha en ordentlig kudde för att få en rund form på huvudet.

Hur som helst så gav specialkudden och våra insatser resultat. Formen blev bättre och nu märks plattheten allt mindre. Tydligen formas huvudet rätt rejält fram till 1,5 år enligt läkaren, så det skall nog rätta till sig helt. Och gör det inte det så är Anna-Vera lika underbar och fin ändå!

Så slutet gott.

Men gudars vilken stress över en skalle som vart lite platt!

Värme och brainstorming

Vilken dag! Satt rätt länge på vår uteplats i linne och svettades. Av någon anledning blir vår uteplats en bastu så fort solen skiner. Gott en sådan här dag. Inte lika gott i somras när jag frustade runt med gravidmagen i vädret.

Idag spånade jag på lite idéer. Jag och min vän Lisa har ju en pod som vi precis startat. Superkul, men tyvärr är den lite på is ett tag då hon är mitt uppe i den första bebistiden med amning och extrem sömnbrist. Jag har dock känt att jag har fått mersmak för det här med att podda, så nu börjar jag planera för en alldeles egen podcast. Tanken är att jag ska ha olika gäster och sidekicks och prata om olika ämnen. Tror det kan bli trevligt. Så idag spånade jag lite på vilka personer jag kan ta med och vad vi kan prata om.

Är väl egentligen ganska självgott att tro att alla vill lyssna på min tjötiga stämma. Förstår mycket väl om detta mest är kul för mig själv.
Men vet ni vad?
Jag skiter i det. Ingen kommer att vara tvungen att lyssna och jag gör detta för att det är roligt!

Ha en fortsatt trevlig kväll gött fölk.

10 galna saker bebisar gör

Här är 10 saker en 8 månaders bebis gör som skulle varit helt sinnessjuka om en vuxen person hade gjort dem:

- Att kräka upp lite av maten för att sedan gegga runt i kräket med handen.

- Att sitta i en halvtimme och koncentrerat pilla på en tvättrådslapp.

- Att när man är mätt helt sonika spruta ut maten man har i munnen över de andra matgästerna.

- Att ligga på rygg med ett stadigt grepp om sina fötter och skrika "mamamamamama!!"

- Att dra av sig sina sockor och suga på dem.

- Att mitt under måltiden bli högröd i ansiktet för att sedan le nöjt. Strax därpå lägger sig en söt bajsdoft över middagsbordet.

- Att som ett sätt att kommunicera gripa tag i sina medmänniskors ansikten och slita i deras hud.

- Att helt ogenerat stirra ut folk omkring sig.

- Att varje kväll läsa samma bok och bli lika förtjust varje gång man öppnar första sidan.

- Att vad man än får i sin hand, stoppa det i munnen och bita på det.

Fina stunder och fin musik

Har vart en skön dag. Anna-Vera var på strålande humör när jag och Jonas hämtade henne hos farmor och farfar. Väl hemma stannade jag och lilltjejen utomhus en stund. Medan mörkret sakta lade sig över åkrarna satt jag på verandan med en kopp kaffe. Anna-Vera låg i sin vagn och kikade över kanten med sina små pigga ögon. Katten satt på räcket och betraktade mig med sin likgiltiga blick. Luften var klar och frisk. Kändes i varje andetag att en vår snart skall komma. Funderade över alla idéer som sitter fast där i mitt huvud. Hur jag skall få ut dem. Hade min vän Martins låt Bonne Chance i lurarna. En fantastiskt fin låt. Och en text som passar så väl ihop med mina tankar just nu (och dessutom en låt där man hör min röst i bakgrunden).

Det var en fin stund där på verandan. 

Men till slut tröttnade både bebis och katt på mig och vi gick in.

Jag avslutar dagen med ett klipp som jag har delat här tidigare. Det är en av de första låtarna jag hörde med Colbie Caillat och enligt mig är denna lilla akustiska inspelning vid havet fortfarande det bästa hon gjort. Hon och killen - Jason - sjunger så fantastiskt fint ihop. Och jag gillar enkelheten i detta klipp. Ingen studio. Inget perfekt ljud. Bara feeling, god stämning, havsbrus och mängder med levande ljus.

Godnatt ni goa människor som vill ta del av mina tankar!