Selfies och taskiga kommentarer

Det florerar en hashtag på Instagram som heter #20beautifulwomen. Det går ut på att man skall ta en selfie och i bilden tagga 20 kvinnor/tjejer som man vill inkludera i sin lista över vackra kvinnor. Antar att det är tänkt att detta skall sprida lite positivitet tjejer emellan. Kan ibland känna mig lite motvillig mot sådana där skicka-vidare-grejer, men tyckte ändå att det var en rätt trevlig variant. 

Grejen är den att tjejen som nominerade mig hade tagit en selfie där hon var osminkad och inte hade lagt på något filter på bilden. Rätt modigt tycker jag. Själv tar jag sällan selfies och när jag gör det är det ett jäkla projekt. Jag tar bild på bild som jag missnöjt raderar. Jag provar att le, att pluta med läpparna (ser lika idiotiskt ut varje gång), att vara allvarlig, eller göra en lite tokig min. Till slut brukar jag välja en bild som är lite suddig, eller där man bara ser halva mitt ansikte, eller där jag tittar bort, eller där mitt ansikte är så starkt belyst att mina anletsdrag jämnas ut. Sedan kommer redigeringen. Blurra lite här. Lägga på ett filter där. Beskära lite till. Och voila! Till sist har vi en selfie som ser så där härligt jag-bryr-mig-inte-utan-bara-knäppte-en-bild-spontan selfie. Kanske är det bara jag som håller på så här? Troligtvis inte.

Hur som helst så vågade jag mig inte på en bild utan filter. Däremot vågade jag köra utan smink och med ett leende på läpparna. Tycker alltid att det känns lite utelämnande att lägga upp en bild på mig själv. Och nu kändes det verkligen så då det inte var en bild där jag tyckte att jag var särskilt stilig. Lade i alla fall upp den och taggade 20 instagramvänner. Vad jag inte tänkte på var att hashtagen #20beautifulwomen är rätt aktiv. Det innebär att folk som inte finns i mitt flöde hittade bilden. Vanligtvis brukar jag inte ha med några hashtags som lockar okända besökare, utan hittar oftast på egna mer på skoj. Men nu kom ett par likes från okänningar. 

Och här kommer min första tanke - jag kände mig lite löjlig. Som att jag taggat mig själv som en "beautiful woman" och ville att folk skulle gå in och utbrista "oh, vackra varelse". Herr "Jante" gjorde sig påmind.  Slog mig hur oerhört skadad man är av tidens klimat där vi hela tiden skall visa upp oss och på något sätt bli godkända av andra. Så ängsligt liksom. Hela tiden presenterar vi vårar liv i sociala medier, tydligt medvetna om att andra betraktar det vi gör. En vanlig selfie blir därmed någon form av del som formar helhetsbilden av mig. Och därmed får en selfie mycket större betydelse än vad jag vill att den skall ha. Förstår någon mig? Eller är detta bara flummigt?

Jaja, hur som helst - ett par kommentarer dök upp från vänner och familj. Men så kom det en kommentar från en okänd person:

"Ugly."

Kort. Tydligt. 

Ok, tänkte jag. Förlåt du okända människa om jag med min fulhet orsakade ögonsmärtor när du i godan ro klickade runt bland alla tjusiga "20beautifulwomen". Ledsen att du inte enbart fick njuta av ren skönhet, utan med skräck fick bevittna detta gamla sletna fejs. Jag klickade in på killens konto och blev bara ännu tröttare när jag såg att han var ca 11 år gammal. Lille vän...

På riktigt blev jag inte ledsen över kommentaren. Han kikade runt på söta flickor. Blev besviken. Och att folk - unga som gamla - finner ett nöje i att skriva taskigheter är ju ingen nyhet. Där emot upptäckte jag en sorg hos mig själv när jag tänkte på att en hashtag som jag tyckte var något fint genast blev ännu en ytlig grej där vi skall jämföras. Så många fler tjejer som har lagt ut "modiga" selfies utan smink och filter som antagligen också har fått taskiga och omotiverade kommentarer. 

DET gör mig förbannad. 

Inte lillkillen på 11 år, utan tidens anda som gör att jag först tänker att man får räkna med sådana kommentarer när man lägger ut en bild på sig själv. 

Tidens anda som får MIG att känna att jag inte duger om jag inte är perfekt.

Fast jag duger.

Och alla andra med - oavsett smink eller filter.

Jag tog bort kommentaren.

Och klappade mig själv på axeln.

Tack & hej.

Separation och framsteg

Separation. En så otroligt stark känsla. Och jag känner den så mycket just nu. Konkreta, praktiska saker som förändras. Små detaljer som skvallrar om stora steg framåt.

Från att jag bara ville att tiden skulle gå när Anna-Vera var 2 månader till att vilja dra i handbromsen med full kraft! Hon växer så snabbt och här är några tecken på detta som sker /nyss har skett i hennes liv:

Framför allt - maten! Hon äter mer och mer, vilket betyder att mjölken i brösten sinar. Nu är det endast en amning på morgonen. Det känns lite vemodigt varje gång eftersom jag inte vet om just den gången är den sista. Samtidigt är det härligt att se henne nyfiket prova nya smaker och konsistenser! T.ex. hallon-blåbär-äpple puré:

Nu har hon börjat fara runt om nätterna och ligger lite hur som helst i sin säng. På rygg, på mage, halvsittandes, på sida, på diagonalen. Så nu är det dags att koppla loss hennes säng från min och sänka den. Ännu en tydlig separation...

Hon trivs mycket bra i sin liggdel i vagnen. Sover gott om dagarna i den och verkar inte frustrerad över att ligga omhuldad därinne. Men nu är det kanske ett par veckor max innan den är för liten. Då är det dags för sittdelen. Spännande och konstigt att hon en gång i tiden hade oceaner av utrymme i den:

Och inte minst så var bilbarnstolen en tydlig markör. När vi för lite mer än en månad sedan lånade ut babyskyddet och satte in en bilbarnstol i stället fick jag en så otroligt nostalgisk känsla. Inte minst när jag tittade på bilden nedan och insåg hur mycket hon växt:

Försöker njuta av varje dag nu när jag så tydligt ser att tiden inte kommer tillbaka!

Tisdagslåten! (åter på en onsdag)

Käns som att min enda bloggning det senaste har varit tisdagslåten. Ber om ursäkt. Men så har det helt enkelt blivit. Ska skärpa mig!

Men här är ännu en tisdagslåt (en dag för sent). Eller rättare sagt ett klipp som gör att jag mår bra och vill gunga och dansa.  Så himla skön känsla på dessa goa ungar!

En riktig feel good boost så här mitt i veckan! :)

Tisdagslåten! (på en onsdag)

Jepp. Blev ingen låt igår, för jag har vart i Strömstad där internetanslutningen är rätt pissig. Så vi kör idag i stället!

Jag älskar ju country, bluegrass och americana. Och en stor favorit är Alison Krauss och Union Station. Både hon och grabbarna sjunger fantastiskt och är helt grymma musiker. Och det är sjukt hur säkra de är live.

Misstänker att jag tidigare länkat till denna sång, men strunt samma! Den är superfin jag ryser varje gång jag hör de vackra stämmorna. 

Lyssna och njut!

Det (o)glamorösa mammalivet

Jag är skyldig. Jag erkänner. Liksom de flesta lägger jag oftast upp fina små bilder när min dotter ler och ser supernöjd ut. Och när jag skall ta bild på något eller någon i mitt hem gör jag först en homestying light och tar bort allt eventuellt stök och skräp ur bilden. Ja, jag fuskar och ljuger. Låtsas att allt i mitt liv är så där fint och välordnat. Fast så är det ju inte. Egentligen är det ju mer så här:

Bebis före mat (inte alls instagram-söt) - bebis efter mat (instagram-söt):

Kokar fisk, potatis, ger fruktpuréer och annat gott till Anna-Vera. Till mig? Gorby's pirog på stående fot och hinkvis med kaffe:

Tar ibland selfies, men vad som inte syns på bilderna är tröjorna med kräkfläckar och mysbyxorna med väl uttöjda knän:

 Har ständigt högar med nytvättade kläder som av någon anledning aldrig hamnar i garderoben (mystiskt, mystiskt):

 Och högen med smutstvätt, sinar konstigt nog aldrig:

Någon som känner igen sig?

Tisdagslåten!

Då var det åter dags för tisdagslåten! Tro inte att jag har glömt. Ni slipper inte undan.

Idag blir det en låt som har skrålats på otaliga förfester. En låt som jag aldrig tröttnar på och som gör mig lika glad varje gång jag hör den. Och Jack Black är ju alltid en humörhöjare.

Varsågod och godnatt!

10 år tillsammans!

Idag - den 2 februari - för exakt 10 år sedan fick jag ett sms från Jonas där han frågade om han fick chans på mig. 

Jag svarade att det fick han. 

Och sedan var det vi.

Och det är fortfarande vi.

10 år. Ett decennium. En tiondels sekel.

En bebis rikare, ett hus rikare och massa minnen rikare.

Puss Jonas och heja oss!

Det där förbannade livspusslet

Pratade här om dagen med en kompis om hur perfekta vissa människors liv verkar vara. De tycks hinna med allt. Barn, träning varje dag, krävande arbete, äta tokhälsosamt, ha massa sociala aktiviteter och samtidigt lyckas vara goa och glada. Och vissa verkar verkligen HA det så. Jag tänker ju att bakom den där lyckade fasaden finns det lite svärta, lite smuts och några små dammråttor som ligger och skräpar i hörnen...

Men kan det vara så att vissa lyckas med det där livspusslet på ca 10 000 bitar?
Och att de lyckas göra det med psyket intakt?
Jag vet inte... Vet ni?

Jag är i alla fall ingen sån där supermänniska. Jag är bara människa. Och jag gör så gott jag kan. Ibland går det bättre och ibland går det sämre.

Tittade på Hanna och Amanda i går när de bjöd Camilla Läckberg på middag i sitt program. Och jag måste säga att jag gillar Camilla. Hon är så vettig och inspirerande. Dels för att hon verkar så säker på vem hon är och vad hon vill. Dels för att hon är bra på att lyssna på sig själv och sätta gränser. Och jag tyckte att det var skönt när hon till Hanna och Amanda säger att hon inte alls är perfekt. Hon menade att hon väljer var hon skall lägga sin tid. Hon väljer att dansa och göra andra härliga saker, men då kanske det blir lite berg med disk i köket till och från. Och då kanske det rafsas ihop en halvdan matsäck till barnens friluftsdag i sista stund. Hon menade att hon medvetet väljer var hon lägger sin tid. Och var hon INTE lägger sin tid. Att hon exempelvis har valt att inte ha ett perfekt städat hem, för det hinns inte med. På så sätt bränner hon inte ut sig i någon sjuk jakt på den perfekta ytan.

Skön inställning som jag skall försöka anamma. Man kan inte vara bra på allt, hinna med allt. Då får man i stället göra medvetna val och må bra i dem.

Så. Punkt.

Tisdagslåten!

Så var det åter tisdag och dags för en liten låt som gör livet lite härligare. Fast egentligen är det framförandet som är det härliga. När man ser den svängiga killens sköna dancemoves och tjejernas koreografi kan man inte bli annat än glad! (dessutom tycker jag att tjejernas kläder är skitsnygga).

Daddy - Daddy Cool!

Lite av varje

Denna lilla alltså...
Så himla go att hänga med. Glad, lättroad och harmonisk. Vi hade en lite bumpig start och vissa dagar var tuffa. Men som det är nu kan jag bara säga en sak - att vara mammaledig är jättemysigt!

Nu tar hon sin middagslur. Den är om man har tur hela två timmar lång och en skön stund av fri lek för mig. Då kan man t.ex. blogga lite. Men det måste också tvättas kläder. Annars får hon snart gå med rumpan bar, då hon strax vuxit ur alla sina kläder i stl 68 :)

Ja... det var väl allt jag ville säga just nu. Igår var det träff med de andra morsorna som jag vanligtvis träffar en gång i veckan. Men nu var det ett tag sedan eftersom det har vart jul och så. Och JÄKLAR vad mycket det händer med alla bebisarna. Nu satt 4 av 6 stycken stabilt på filten på golvet. Anna-Vera var inte en av dem. Men i ärlighetens namn så tror jag bannemej att hon kommer krypa innan hon sitter. Hon verkar mycket mer motiverad på den fronten.

Och så var jag på Gekås igår. Mest som guide åt Jonas pappa och hans Eva. Men jag fick i alla fall köpt lite bra saker som behövdes. Exempelvis ett par nappflaskor! Vi har bara haft en och det började bli lite bökigt nu när jag inte ammar 95% av tiden. Och så blev det haklapp och matskedar till lillan. Åh, vad jag tycker att det är kul att hon har börjat äta! Köpte även lite puréer och pyjamaser (hur säger man pyjamas i plural?).

Jaja, nu ska jag lyssna på Pappapodden och slänga i en tvätt och hoppas att lillfisen sover en timma till!

Vinterland

Äntligen kan man sjunga HEEEJ MITT VINTERLAAAAND! Så fint med all snö... Soläng levererar en vacker utsikt som vanligt. 

Igår var jag i städartagen och sprang runt som en duracellkanin. 

Idag tar jag det lite lugnare. 

Sitter lite på kontoret och grejar. 

Dricker lite för mycket kaffe. 

Funderar som vanligt lite över framtiden.

Är fortfarande lite säker på att bra saker är på gång.

Bebis sover och livet känns idag lugnt och harmoniskt. I eftermiddag blir det shopping av barnkläder på second hand. Tjoho!

Tisdagslåten!

Personligen är måndagen för mig den värsta dagen i veckan. Man har hela långa arbetsveckan framför sig och den härliga helgen färskt i minne. Men jag vet att för många är tisdagen den dag som framkallar mest depp och minst pepp. Därför tänkte jag börja lägga upp en låt varje tisdag för att skapa lite go känsla!

Idag är Anna-Vera hos mormor och morfar medan jag är hemma och moppar, dammsuger, röjer, piskar mattor och tvättar. Och när man städar passar vissa låtar extra bra att ha i öronen. Exempelvis Shake It Off med Taylor Swift. Detta är en låt som jag egentligen inte har varit så förtjust i, men när jag såg videon gjorde jag en kovändning. Jag blir helt enkelt superglad när jag ser den och får massa positiv energi! Speciellt när de står och dansar i slutet. Där ser man vad en bra musikvideo kan göra för en låt :)

Ha en fortsatt medioker tisdag och heja, heja!

Vad ska jag göra?

Ja, vad ska jag göra?

När jag var ung och full av framtidstro hade jag någon diffus bild av att mitt liv skulle bli storslaget. Att jag inte skulle ha ett "vanligt" jobb. Att jag skulle hålla på med något speciellt. Att just JAG skulle lyckas med bedriften att leva drömlivet.

Är väl helt normalt att ha dessa visioner när man är 18 år. Men jag var en riktig drömmare som tänkte stort. Detta tänk höll i sig tills jag blev ca 25 år. Efter det har jag aktivt jobbat på att döda alla drömmar och bli realistisk. Och det är ju inte fel att se nyktert på tillvaron och rent konkret ta tag i sitt liv. Och visst... realism i all ära, men om alla drömmar dör - vad har man då kvar att kämpa för?

Jag tror att jag tappat viktiga delar av mig själv i min fleråriga process att bli vuxen och ordentlig. De delar som är fulla av kreativitet och fantasi. De delar som är gränslösa i sin syn på vad som är möjligt. Men dessa delar finns fortfarande kvar. Jag måste bara återuppväcka dem igen. Och det är vad jag tror att 2015 handlar om. Att väcka upp 18-åringen i mig.

Betyder då detta att jag kommer att börja tro att jag skall bli en stor artist och konstnär, odla tonårsfinnar och börja planera kibbutzresa? Nej. Givetvis är jag en mognare och vuxen Elin idag och tur är väl det. Men jag tror ändå att 18-åringen i mig behöver få samsas lite med 33-åriga Elin. Lite mer drömmar, lite mer lek, lite mer tro på det oväntade och mer inplanering av härliga saker i livet.

Har redan börjat göra planer som skall fylla 2015 med härligheter. Men den stora frågan kvarstår:
Vad skall jag göra? 

Alltså vad ska jag pyssla med i mitt liv. Känns inte som att jag är på rätt plats ännu. Som att jag fortfarande funderar över vad jag skall bli när jag blir stor.

Tips, någon?

Matintroduktion

Nu blir det lite mammabloggeri. 

Jag börjar sakta introducera mat i Anna-Veras liv. Innan har det varit bröstmjölk och något enstaka smakprov. Men nu är hon ett halvår och jag kan börja ge mer och mer av annat. Och jag tycker ärligt talat att det är jätteskönt att annat än mina tuttar kan mätta henne. Visst har det vart helt ok att amma men jag har också längtat efter detta steg. Och jag är sjukt stolt att jag har helammat ända tills nu (med tanke på att jag tyckte att det var fruktansvärt i början med smärta och blodiga/såriga bröstvårtor). Fortsätter med amningen, men det säger ju sig självt att den kommer minska i och med att hon börjar äta annat. Dessutom är det så himla kul att mata henne, för än så länge älskar hon allt hon smakar på och hon tuggar för fullt! Igår inköptes välling och gröt. I morse fick hon smaka på gröten och hon vart mycket nöjd. I övrigt har jag varit göööraduktig och gjort egna puréer och fryst in. Heja, heja!

Jag funderar bara över hur snabbt man kan öka mängden mat man ger henne? Eftersom hon äter så glatt, så vill man ju bara mata på liksom. Men jag ökar nu försiktigt. Skulle vara kul att höra lite hur andra gör. Någon som läser här och är i samma situation?

Jaja, ska till bvc nästa vecka, så får väl fråga mer då :)

Grattis Anna-Vera!

Idag blev hon 6 månader. Känns som eoner av tid. Ibland har jag önskat att jag kunde stoppa tiden och ibland har jag velat spola framåt en så där 6 år.
Vissa stunder kan jag tänka att en dag kommer jag sakna den här tiden då hon vill vara nära, så nära. Då kramar jag henne hårt när jag ammar henne och försöker suga in hela känslan.
Andra stunder har jag längtat till den dagen då hon kan äta, gå, stå, prata och uträtta sina behov utan min hjälp. Konfliktfyllda känslor. Att vilja gasa på och samtidigt dra i handbromsen.

Hur som helst så blir hon bara goare och goare för var dag som går. Tror att hon kommer bli en babblig tjej med mycket humor. Hon verkar i alla fall nöjd med livet. Och det är väl ändå viktigast.

Nu ska jag lägga mig och läsa en bok som heter "Din Personliga Inre Färg". Har inte läst den, men antar att det handlar om ens personliga inre färg.

Gonatt.