Stackars mej - hoppfallerej!

Go'afton.

Har vart en lite sämre dag idag. Magen har spänt och värkt. Det hugger dessutom neråt en hel del. Känns verkligen som att den lille lymmeln vill ut. Utöver det har jag idag varit helt obeskrivligt trött. Typ kunnat somna sittande. Tror att jag är på väg att bli lite sjuk. Buhu. Stackars mej - hoppfallerej!

Mamma kom och gjorde en insats och städade lite. Vi fick packat upp vinterjackor och sånt. Och så skall jag se till att få upp lite adventsljusstakar och annat julgrejs imorgon. Ifall bebis kommer snart så kommer jag inte orka sen. Skönt att vara färdig med allt tänker jag. När vi var klara och Anna-Vera vaknade upp ur sin mastodonttupplur på 3h 20min åkte vi hem till mamma och pappa. Där däckade jag på golvet och sov. Vidrigt att vara så trött.

Det ironiska är att jag nu fortfarande är vaken och resten av familjen sover gott. Så varför lägger jag mig inte ner i sängen och låter sömnen omfamna mig? Varför fortsätter jag att skriva?

Sluta skriva Elin.

Sluta då!

Nyttigheter, frosseri och Paris

När man är gravid skall man möjligen äta lite mer. Inte stora mängder, men kanske extra mellanmål och lite så. Och nyttigt - nyttigt skall man äta. Frukt, grönsaker, fisk och annat bra. Detta vet jag mycket väl. Och detta har jag fullkomligt ignorerat hela graviditeten. Tills nu. Så här i vecka 37 ställer jag fram kokt ägg, havregrynsgröt med osockrat äppelmos och mackor med makrill på frukostbordet. Som om det skulle tillintetgöra de senaste 8 månaderna av frosseri. Och tyvärr är mitt sug efter sött och salt större än min hälsosträvan och lagom till kvällen har jag ändå satt i mig kakor, bullar, choklad, chips samt en stor skål cornflakes med socker på. Tycker väl egentligen att jag gött kan få unna mig så här i min sista flåsande fas innan ungen skall ut. Men stackars bebisen kommer väl skrika efter daim och rata mina tuttar!

Jaja. Jag orkar inte vara perfekt.

Borde kanske skriva något om Paris. Men tänker att det finns inte så mycket att skriva. Liksom alla andra tycker jag att det är hemskt och jag lider med de drabbade. Mer kan jag inte säga just nu. Världen är så full av oro, skräck, lidande, hot och hat att jag inte orkar ta in allt. Det blir liksom fullt i hårddisken. I alla fall nu när jag är gravid och befinner mig i min egen bubbla. En bubbla som hjälper mig att förbereda mig. I den bubblan blir oroligheterna i världen alltför jobbiga att ta in. Så jag nöjer mig med att hoppas på en ljusare framtid och att kärlek och förståelse till slut skall segra. Och att all galenskap kan få ett slut. Fred på jorden I guess. Alltså önsketänkande.

Nu skall jag lösa lite korsord och försöka somna.
Sov så gött.

En helt vanlig jävla dag

En härlig dag. Vi vaknade av väckarklockan vid sjutiden. Rätt sliten var jag. För att inte tala om Anna-Vera som vi knappt fick liv i. Hon har den senaste veckan kämpat på med en eländig slemhosta. På dagarna har det gått ok, men varje natt har hon vaknat och hostat slem och gråtit. Likadant var det i natt - eller ja, tidig morgon kanske... I alla fall vaknade jag vid halv fem av att hostattacken gick igång. Bara att ta upp, trösta, ge näsdroppar, snyta, ny blöja, distrahera med lite tecknat och sedan en flaska varm ersättning. Så både Anna-Vera och jag däckade åter ungefär en timme innan vi skulle upp. Men trots denna stökiga morgon så blev resten av dagen fin.

Vi slängde på A-V fleeceoverallen direkt och slängde på oss kläderna och åkte hem till farfar Kai och farmor Eva. Där blev det snabb frukost och vinka hej då. Sedan åkte jag och Jonas till stan för att gå på det gemensamma mötet hos psykologen. Kändes så himla grymt. Vi pratade både om den förra och den kommande förlossningen. Gick igenom vad som inte kändes bra förra gången och vad vi kan göra för att motverka att det blir så denna gång. Så nu känner jag mig så förberedd jag bara kan. Och jag tror att det var skönt för Jonas också att gå igenom allt lite. Det blev nog en konkret förberedelse för honom med.

Efteråt gjorde vi lite ärenden på stan. Och så blev det lite fika på Espresso House. Sällan vi kan sitta tillsammans en stund på det sättet. Riktigt mysigt.

När vi kom tillbaka till Veddige var det dags för nästa möte - barnmorskan på mvc. Vi pratade om min graviditet. Hon fyllde i lite extra info i min journal. Magen mättes - jag ligger i linje med den övre delen av "normalkurvan". Alltså ganska stor mage. Men följer kurvan fint. Har nu gått upp ca 20 kg. Ungefär som förra gången. Känns ok. Alla värden bra. Heja, heja!

Efter det besöket släppte Jonas av mig hemma och så åkte han vidare för att hämta Anna-Vera. Jag fick en stund hemma och för en gångs skull släppte jag fröken-duktig-tankarna och lade mig på sängen. Sov en stund. När jag vaknade hade Jonas tänt i kaminen och fixat mat. Resten av kvällen hängde jag och lillfisen. Hon var kramig som 17 efter att inte ha sett mig på hela dagen.

En bra dag. Egentligen inget innehåll värdigt ett så här långt inlägg. Kanske har jag slösat någon minut av er tid. Men ibland är det banne mig skönt att att vara lite positiv. Och skriva om en helt vanlig jävla dag. En bra jävla vanlig dag.

Och i fredagsmysets anda avslutar jag med att säga - TACO HEJ!

Bebis nästa vecka?

Vad händer? Inte mycket. Spänner rätt mycket i magen. Får ganska lätt sammandragningar och sparkarna från lillen är rätt brutala nu. Och så har jag börjat med en relativt ny och härlig tradition - illamående på kvällarna. Får även för mig ca en gång per dag att "nu kommer bebisen", vilket gör mig lika stressad varje gång. 

Så hur går det då med min oro? Jodå, jag jobbar med den hela tiden. Var ju på sånt där aurorasamtal på förlossningen. Var super. Ungefär som att leverera ett förlossningsbrev muntligt. Hon frågade vad jag är allra mest rädd för. Jag svarade att det är att vi inte skall hinna in i tid. Jag inser att det är en rätt extrem tanke, men det är faktiskt en oro jag har. Och det handlar väl egentligen inte bara om att inte hinna in till sjukhuset alls - utan även rädsla för att NÄSTAN inte hinna in. Att jag kommer upp på förlossningen och föder 15 min senare (känner faktiskt personer som råkat ut för detta). Hon sa att om jag vill så kunde hon ordna med en läkartid där jag undersöks för att se om något är på gång. Om exempelvis livmodertappen mjuknat eller jag kanske rent av har öppnat mig lite (kan tydligen vara så ibland att man går runt och är lite småöppen andra gången) så kan de hjälpa förloppet på traven och se om de kan starta igång mig på plats. Så en läkartid har jag fått. Nästa vecka. Känns helt pirrigt att tänka att det kanske kommer att vara dags då. Att bebisen kommer då. Hoppas att de kommer kunna starta igång det!

Nä, nu verkar lillan ha vaknat där ute i sin vagn. Hon har åkt på någon osrt slem/rethosta som gör att att hon sover lite illa och blir ledsen. Stackarn... Hoppas det ger med sig snart.

Hörs!

Knäpp hjärna - Bra kropp

Hej alla goa!

Tack för fina kommentarer efter mitt förra inlägg - här och på fb. Idag var jag hos barnmorskan. Om mitt psyke ballar ur lite när jag är gravid, så kan jag i alla fall konstatera att min kropp är stabilare än någonsin. Mitt blodtryck är  exemplariskt och alla värden superfina. Sedan att man går som en tant med ledproblem och att hela magen knyter sig så fort man går i en trappa eller böjer sig ner, det är en annan sak. Samma sak förra gången. Jag blev nedstämd, men min kropp mådde prima. Och under förlossningen gick allt helt felfritt (på pappret) och min kropp gjorde det den skulle utan att jag egentligen behövde tänka. Fast jag tycker ju gott att kroppjäveln kunde ha frågat mig innan den bestämde sig för att trycka ut A-V i 100 km/h...

Hur som helst så måste jag säga att om man ber om hjälp när det gäller graviditet och förlossning så finns den verkligen. Och det är så viktigt att bli tagen på allvar. Och det har jag blivit båda gångerna. Men man måste vara tydlig och faktiskt förklara hur man känner. För om man inte säger något, förväntas man må bra. Så klart. Jag önskar att jag hade vart bättre på att uttrycka vad jag kände under och efter min förra förlossning. Men jag visste inte hur. Det var första gången och jag hade ingen aning om vad som är normalt. Nu vet jag bättre och jag kräver mycket mer. Och det kommer förhoppningsvis skapa helt andra förutsättningar. Jag skall ta revansch på förra gången!

Nu skall jag sätta mig ner och skriva vidare på min lilla förlossningshistoria. Pust - är lite jobbigt, men en bra sak. Eller så käkar jag lite enchiladas och tittar på Lyxfällan och känner mig duktig för att jag då minsann inte har hamnat hos Kronofogden eller dricker 2 L Coca Cola om dagen.

Får nog bli det sistnämnda.


Puss och hej så länge!

Förlossningsrädsla

Jag stånkar på i min gravidbubbla. Stånk, stånk. Pust. Aj aj aj. Oj oj oj. Har som vanligt ingen koll på veckorna. Tror att jag är i v 34. Känslan av att bebis kommer att titta ut för tidigt är stark. Jag gissar på 25 november, Jonas gissar 20 november. Beräknat datum är ju 4 december. Vi får väl se...

Hur som helst tänkte jag skriva lite om något som kanske är lite för privat eller känsligt. Jag vet inte. Kanske kommer jag ångra mig. Men jag brukar inte ha problem med att prata om sådant som är lite jobbigt. Men vet att det kan göra vissa människor lite obekväma. Jag har funderat länge över hur mycket jag skall skriva om i bloggen, men varför inte låta detta vara en kanal. Jag vet ju att det finns många fler än mig som har en komplicerad relation till graviditet och förlossning. För det har jag haft och har fortfarande.

Och vad är det då som har vart jobbigt och vad är det jag vill ha sagt? Tja.. det behövs betydligt fler inlägg här i bloggen för att förklara det. Så jag börjar lite lätt med något som snurrar extremt mycket i skallen just nu.

Jag funderar mycket över förlossningen. Förra gången var för mig ingen positiv upplevelse och jag känner att det har skapat en oro inom mig. Så jag har bestämt mig att denna gången skall jag vara förberedd. Visst - man kan aldrig förutspå hur en förlossning skall fortskrida, men man kan förbereda sig mentalt på ett sätt som jag inte gjorde förra gången. Och denna gången har jag lite referensramar och kan säga hur jag INTE vill ha det och hur detta kan undvikas.

Så - nu träffar jag en psykolog med vilken jag pratar igenom alla känslor kring förlossningen av Anna-Vera och tiden efteråt. Mycket känslor och jobbiga saker att dra i, men jag tror verkligen att det behövs. Psykologen - som jag träffade för första gången igår - tyckte jag jättemycket om! Hon satte direkt fingret på vad som har känts fel. Hon tog min rädsla och oro på allvar och satte genast upp konkreta åtgärder. Först och främst skall jag skriva ner hela förlossningen i text. Kanske inte så mycket om hur det praktiska förloppet skedde, utan mer min känslomässiga upplevelse. Sedan skall vi gå igenom detta. Och så kommer Jonas vara med på ett besök så att vi tillsammans kan gå igenom hur det vart och hur vi skall ta oss an kommande förlossning. Känns vettigt och bra. Jag gillar tydlighet.

Sedan har jag fått tid på auroramottagningen på förlossningen. Det är en mottagning för de som är rädda eller på något sätt behöver lite extra stöd och planering inför kommande förlossning. Känns grymt att vara på plats och kunna förmedla direkt till en barnmorska hur jag önskar att det skall bli.

Jag är så glad att hjälp faktiskt finns och att man tas på allvar!


Jaja, det var lite, lite om hur det mås just nu. Hoppas ni kommer vilja läsa mer om min knäppa hormonhjärna och mina nojjor. För det blir nog mer av den varan :)


Vi avslutar med en dålig ordvits för att lätta upp stämningen:

-Vad gjorde gymnasten som ätit för mycket glass?
-Hon gick ner i päronsplit.

(Jag sa ju att den var dålig)

Från tristess till success

Tänk att två dagar kan vara så olika. 

Igår hade vi ingen bil - jag och Anna-Vera. Och det fina vädret är inte så trevligt om man hänger vid vårt hus, för där blåser typ aldrig och blir supervarmt. Mamma, pappa och moster var iväg så det var ingen idé att ta den 35 min långa promenaden med vagnen ner till samhället. I stället hängde vi inomhus och lekte med klossar, övade på att gå med hennes lilla gåvagn, hängde i soffan och kände på min mage. Och ja - jag kanske också surfade lite på mobilen och glodde på lite dålig daytime-tv medan A-V fick sköta sig själv bland sina leksaker. Jag är ingen supermom. Bara mom. När det var sen eftermiddag var vi båda jättetrötta på varandra och pappa Jonas kom tack och lov hem från jobbet. Det var en sån dag när man tänker att livet är ändå bra tråkigt. Ekorrhjulet och allt det där. Äta, ny blöja, leka, trött, sova, äta, ny blöja, trött, sova. Och så vidare.

Och så idag. Pappa ringer på morgonen och säger att han hämtar mig och så åker vi ut till stranden. Jag packar ihop oss och pappa kommer. Det blev en heldag på en relativt tom strand. A-V fick leka med spaden i sanden, krypa runt för glatta livet och bada tills hon fick russintår. Vi drack kaffe, solade och slappade. Sån skillnad mot den instängda känslan igår. Jag älskar egentligen att vara hemma och skrota, men inte när det är 25 grader och sol ute. Då vill jag till vatten. Då vill jag vara någon annan stans än hemma. Annars kan det vara.

Och idag var jag vid vatten. Precis som det skall  vara.

Och så ikväll kom Jonas syster med familj. Tacos på uteplatsen och massa lek när lillfisen fick träffa sina kusiner igen. Linnéa och Elsa bjuder på konstant underhållning. Och med lite folk i huset kunde jag passa på att slänga i en extra tvätt i maskinen, bädda rent och ta en dusch. Kommer vara ljuvligt att lägga sig i sängen efter en sådan här dag! Och Anna-Vera slocknade och sover nu som en stock.

Så... ja, slutet gott allting gott antar jag.

Hej hopp.

En lugn stund

En stund på soffan hos mamma och pappa. Anna-Vera sover. En kopp kaffe, två bitar av mammas rulltårta. Ligger ner och vilar huvud, mage och fötter. Helt tyst förutom det lätta sorlet från altanen där det fikas med gäster. Helt ensam, men ändå inte.

Blir det bättre än så? Tror inte det.

Underbara graviditet

Så var det detta med att vara gravid.

(Jovisst, nu blir det lite klag)

För andra gången.
Har förra gången ganska färskt i minne, vilket kanske påverkar hur jag upplever detta. Första gången visste jag ju dels inte vad som väntade. Dels så insåg jag att det var sista tiden i mitt liv som jag helt kunde fokusera på sig själv och verkligen slappa. Det fanns tid att helt gå upp i graviditeten. Och rent fysiskt var det mycket lättare.

Nu flyger tiden fram. Finns ingen tid att gå upp i nåt men en 13 månaders unge. Och kroppen låter mig inte för en sekund glömma att jag är gravid.

Så vad är nytt denna andra graviditet?

Jo:

• Åderbrock på benen

• Värk och hugg i höfter och ljumskar

• Noll koll på veckorna

• Magen ser höggravid ut när hälften av tiden är kvar

• Kissnödig ca 30 ggr oftare per dygn

• Började vagga fram ungefär i vecka 12 (i stället för i vecka 33)

• Mer gröt i hjärnan än någonsin

• Korttidsminnet obefintligt

• Svinmycket och hårda sparkar redan i vecka 20

• Röda utslag och pletor i ansiktet

• Hjärtklappning minst en gång om dagen och flåsig som en 85-åring med astma

• När jag ligger på rygg känns det som att jag inte får luft

Skulle antagligen kunna göra denna underbara lilla lista längre men här var ett axplock av hur härligt jag har det! :)

En go kväll

Det är precis vad jag haft. En gammal kompis från förr var på besök i lilla Veddige. Emelie. Vi möttes upp hos Madde (också gammal klasskompis). Vi växte upp på samma gata och gick i samma klass i låg-och mellanstadiet. Nu har vi fått kontakt via instagram igen och idag träffade jag henne för första gången på ca 15 år eller nåt. 

Det är intressant hur man tänker att en person skall vara helt annorlunda efter så lång tid. För så är det ju oftast inte. Visst förändras vi i takt med att vårt liv förändras. Och visst blir vi mer trygga och mer grundade som personer. Men i grunden så är vi ju samma gamla kufar som förr...

En skön insikt jag får varje gång i sådana här möten. Att inget förändras helt, men att allt ändå blir bättre.

Gonatt på er!

Sommar och graviditet

Gud vad jag har tänkt varje dag att jag skall in här och skriva. Men så kommer det alltid nåt emellan. Jag som hade tänkt skriva mycket mer om graviditeten och allt härligt som hänt i sommar. Men jag måste säga att graviditet nr 2 känns mycket mindre dramatisk än den första. Jag vet inte ens vilken vecka jag är i. Får väl ta och skaffa den där appen som hjälper en att hålla koll... 

Och angående sommarbloggning. Det är ju så att när det händer saker som är roliga så finns liksom inte tiden att blogga om det. Då har man fullt upp med att uppleva det som händer. Därför bloggar jag ju mest när allt är dött och tråkigt. Som nu. Jonas är på jobbet och jag sitter här på landet utan bil. Anna-Vera sover sin långa nap för dagen, disken är undanröjd, sängen bäddad. Visst finns det tusen saker jag skulle kunna göra. Men just nu vill jag göra nåt avslappnande. Som att skriva här.

Får återkomma med lite bilder från sommaren som varit (den pågår väl fortfarande, men nu när Jonas börjat jobba känns det som att den officiellt är slut för vår del) Nedan bjuder jag er en bild på sommarens huvudföda: jordgubbar!

På bussen

Sitter på bussen upp mot Strömstad. Alex & Sigge i öronen. Känns som att det var evigheter sedan jag såg Anna-Vera. Jag kanske kommer att krama sönder henne. Fast det vore ju lite tråkigt. 

Har extremt svårt att hitta en skön position med min otympliga gravida kropp. Killen jämte mig tycker nog att jag tar mycket plats. Försöker liksom halvligga med ena benet upp i fönstret.

But what's a pregnant woman to do?

Hörs!

Hej!

Barnfri, sambofri, fri

God förmiddag!

Nu har mannen och bebis åkt. Jag pussade Anna-Vera tills hon tyckte att jag var obehaglig. Och när jag vinkade hej då kände jag hur tårarna lurade bakom mina ögon. Så konstig känsla att jag inte skulle få se henne på över två dygn. Samtidigt en fullkomligt underbar känsla att gå in i huset och stänga dörren bakom sig och inse att man är heeeelt ensam. Jag kan knappt förklara vilken betydelse sådana stunder har för mig. Det är återhämtning. Rekreation. Energipåfyll. Att bara behöva tänka på mig själv. Att göra saker i min egen (lite långsamma) takt.

Så nu har jag hällt upp en rykande kopp kaffe med skummad mjölk och en to-do lista skall skrivas.

Hoppas ni får en härlig sommardag i det tveksamma vädret!

Hörs!
Ciao!
Arriverderci!

Lite menlöst kvällsdravel

Som jag längtat efter att skriva här! Men så passerar dag på dag och inte ett ord blir skrivet. Jag har flängt runt och levt mitt liv i stället för att skriva om det. Så det får väl ändå ses som positivt? Men imorgon blir jag barn-och sambofri och kommer att vara så tills på fredag. Jag som älskar att vara helt ensam och stöka runt hemma tycker att detta är tidernas lyx. Har ju inte upplevt sådan ensamtid sedan Anna-Vera föddes. Så vem vet - kanske blir det lite bloggande mitt i allt hemmastökande...

Känner att jag vill uppdatera vad vi hittat på i sommar. Kanske mest för min egen skull. Men nu ligger jag i sängen och sömnen lurar i mörkret. Så vi får ta det imorgon (förhoppningsvis)

Nattinatti!

Sjuk bebis och förlamande trötthet

Hej, hej!

Har vart för trött och oinspirerad för att blogga. Är så obeskrivligt trött. Inte bara vilja-sova-trött utan helt utmattad i kroppen. Trodde att det kanske var mitt järnvärde som var lågt, men det kollades här om dagen hos barnmorskan och det var tip top. Så jag är väl helt enkelt bara gravidtrött.

Och Anna-Vera är sjuk. Zombiemamma och sjuk bebis är ingen bra kombo. Har tyckt så synd om henne. Hon har hostat och hostat till hon både spytt och storgråtit. Hon har sorgset tittat på mig med feberglansiga ögon. Ögon som låtit meddela att livet är grymt och att lidandet är stort. Att få i henne mat har inte gått. Så det har bara vart att erbjuda vatten i tid och otid samt försöka lura i henne lite fruktpuré. Idag var vi på vårdcentralen och fick Bricanyldroppar. Det skall tydligen hjälpa att öppna upp halsen lite. Stackars liten...

Och hur går det annars med mig och magen? Jorå. Illamåendet börjar sakta ge vika. Hoppas på att det snart är ett minne blott. Men denna förlamande trötthet! Vad göra? Tips mottages tacksamt!

Magen är stor. Tittade på en bild från när jag var gravid med Anna-Vera. Där var min mage lika stor som den är nu. Då var jag i v 24. Nu är jag i v 15. Puh...
I övrigt lunkar mitt lilla liv på.

Nä hörrni. Roligare än så här blir det inte. Puss och hej.