Transformers-spindel

Spindlar. Hatar dem. Har väl vad man kallar för fobi. Tycker att många kryp är läskiga men med spindlar är det något helt annat. Panik och något inom mig som jag inte kan kontrollera. (Får rysningar och mår dåligt bara av att se bilden ovanför). Tycker att Sigge i Alex & Sigges Podcast beskrev det så bra. Han sa något i stil med att när man har fobi så är det som att det blir en reva i verkligheten och helvetet blir synligt. Så bra beskrivning av hur det känns!

Var nere i tvättstugan innan. Tittade ner på golvet och såg vad som antingen kunde vara en liten dammtuss eller en död spindel. Modig som jag nu mera är, tittade jag närmre. Hade innetofflor på mig och puttade lite på tingesten med ena toffelbeklädda foten. Och det som sedan händer är fruktansvärt. Likt en transformer viker den nyss hopvikta spindeln ut sina långa ben. Ett efter ett, tills den reser sig och börjar gå. Jag spärrar upp ögonen och skriker som ett litet barn. Funderar på att springa för mitt liv, men väljer i stället att fajtas mot denna vidriga varelse. Överväger en sekund om jag skall besudla mina tofflor med spindellik. Kommer fram till att det får bli så. Tar sats, stampar till och gör ett äcklat utrop.

Spindel död.
Elin skärrad.
Lämnar tvättstugan och ser mig inte om.

(OBS. Spindeln på bilden har ingenting med denna historia att göra)

Plattskallen

Alla sade innan jag fick barn att man alltid oroar sig för sina barn. Detta kunde jag förstå - oro för att något skall hända dem eller att de skall bli sjuka eller olyckliga. Men vad jag då inte förstod var alla andra småsaker som skulle komma att stressa mig. Det första halvåret av Anna-Veras liv var ett evigt googlande och stressande över än det ena än det andra.

Här tänker jag nu beskriva en av de saker som fullkomligt uppslukade mig under en period:

När A-V var nyfödd hade vi inte en tillräckligt tjock kudde och hon låg mycket på rygg. Därtill hade hon en favoritsida som hon ständigt vände huvudet mot. Vad vi inte insåg var att hennes mjuka skalle sakta men säkert ändrade form och blev både sned och platt baktill. Detta märkte vi inte först, då hon redan från start hade en tjock kalufs av hår på huvudet. När jag insåg hur illa det var (efter ung 1,5-2 mån) började min besatthet. Jag studerade hennes skalle flera gånger per dag. Kände, vände och vred. Tittade från olika vinklar och försökte att liksom med tankens kraft få huvudformen att ändras. Vi hade fått tillsägelse om att försöka att ha henne på mage eller sittandes all hennes vakna tid. Jag började föra någon sorts oorganiserat protokoll över hur många timmar om dygnet hon inte låg på rygg. Fick stresskänslor i bröstet då jag upplevde att hon legat för långe med bakhuvudet i kudden. Vi hade en specialkudde som gjorde att hon kunde sova på sidan. Den var toppen och jag blev galen om vi åkte någonstans och hade glömt den. Hade även en annan specialkudde som man hade bakom huvudet och den placerades i babysitter, på golv, i säng, i vagn, ja överallt!

Jag googlade och googlade. Tittade på bilder av platta barnskallar. Läste om specialhjälmar som formar om små huvuden. Läste i forum där det både fanns historier om platta huvuden som rättat till sig själva efter hand, så väl som historier om sneda skallar som gjort hela ansiktet snett. Jag försökte googla på olika ord för att hitta nya sidor. Blev svårare ju mer jag scannade av nätet. Tillslut blev mitt beteende näst intill sjukligt. Jag kom på mig själv med att titta avundsjukt på bebisar som hade runda, välformade bakhuvuden.
"Vackert" - tänkte jag, som om det här med platt skalle var en oerhört viktig faktor när det gäller utseende. Jag tänkte att även om det inte skulle komma att synas, så hade vi ändå deformerat vår stackars dotter. Så onödigt av oss...

Är hon galen?  - Tänker ni nu. Ja, kanske lite. Men jag vågar i alla fall erkänna det. Och tror faktiskt att fler med mig har känt denna stress. Inte minst då det påpekas på BVC hela tiden att man ska ha en ordentlig kudde för att få en rund form på huvudet.

Hur som helst så gav specialkudden och våra insatser resultat. Formen blev bättre och nu märks plattheten allt mindre. Tydligen formas huvudet rätt rejält fram till 1,5 år enligt läkaren, så det skall nog rätta till sig helt. Och gör det inte det så är Anna-Vera lika underbar och fin ändå!

Så slutet gott.

Men gudars vilken stress över en skalle som vart lite platt!

Värme och brainstorming

Vilken dag! Satt rätt länge på vår uteplats i linne och svettades. Av någon anledning blir vår uteplats en bastu så fort solen skiner. Gott en sådan här dag. Inte lika gott i somras när jag frustade runt med gravidmagen i vädret.

Idag spånade jag på lite idéer. Jag och min vän Lisa har ju en pod som vi precis startat. Superkul, men tyvärr är den lite på is ett tag då hon är mitt uppe i den första bebistiden med amning och extrem sömnbrist. Jag har dock känt att jag har fått mersmak för det här med att podda, så nu börjar jag planera för en alldeles egen podcast. Tanken är att jag ska ha olika gäster och sidekicks och prata om olika ämnen. Tror det kan bli trevligt. Så idag spånade jag lite på vilka personer jag kan ta med och vad vi kan prata om.

Är väl egentligen ganska självgott att tro att alla vill lyssna på min tjötiga stämma. Förstår mycket väl om detta mest är kul för mig själv.
Men vet ni vad?
Jag skiter i det. Ingen kommer att vara tvungen att lyssna och jag gör detta för att det är roligt!

Ha en fortsatt trevlig kväll gött fölk.

10 galna saker bebisar gör

Här är 10 saker en 8 månaders bebis gör som skulle varit helt sinnessjuka om en vuxen person hade gjort dem:

- Att kräka upp lite av maten för att sedan gegga runt i kräket med handen.

- Att sitta i en halvtimme och koncentrerat pilla på en tvättrådslapp.

- Att när man är mätt helt sonika spruta ut maten man har i munnen över de andra matgästerna.

- Att ligga på rygg med ett stadigt grepp om sina fötter och skrika "mamamamamama!!"

- Att dra av sig sina sockor och suga på dem.

- Att mitt under måltiden bli högröd i ansiktet för att sedan le nöjt. Strax därpå lägger sig en söt bajsdoft över middagsbordet.

- Att som ett sätt att kommunicera gripa tag i sina medmänniskors ansikten och slita i deras hud.

- Att helt ogenerat stirra ut folk omkring sig.

- Att varje kväll läsa samma bok och bli lika förtjust varje gång man öppnar första sidan.

- Att vad man än får i sin hand, stoppa det i munnen och bita på det.

Fina stunder och fin musik

Har vart en skön dag. Anna-Vera var på strålande humör när jag och Jonas hämtade henne hos farmor och farfar. Väl hemma stannade jag och lilltjejen utomhus en stund. Medan mörkret sakta lade sig över åkrarna satt jag på verandan med en kopp kaffe. Anna-Vera låg i sin vagn och kikade över kanten med sina små pigga ögon. Katten satt på räcket och betraktade mig med sin likgiltiga blick. Luften var klar och frisk. Kändes i varje andetag att en vår snart skall komma. Funderade över alla idéer som sitter fast där i mitt huvud. Hur jag skall få ut dem. Hade min vän Martins låt Bonne Chance i lurarna. En fantastiskt fin låt. Och en text som passar så väl ihop med mina tankar just nu (och dessutom en låt där man hör min röst i bakgrunden).

Det var en fin stund där på verandan. 

Men till slut tröttnade både bebis och katt på mig och vi gick in.

Jag avslutar dagen med ett klipp som jag har delat här tidigare. Det är en av de första låtarna jag hörde med Colbie Caillat och enligt mig är denna lilla akustiska inspelning vid havet fortfarande det bästa hon gjort. Hon och killen - Jason - sjunger så fantastiskt fint ihop. Och jag gillar enkelheten i detta klipp. Ingen studio. Inget perfekt ljud. Bara feeling, god stämning, havsbrus och mängder med levande ljus.

Godnatt ni goa människor som vill ta del av mina tankar!

Barnfri

Wawawiewa!

Vilken dag! Får energi av solen. Blir nästan overload när jag tänker på allt jag vill få gjort. Anna-Vera är hos farmor och farfar i Åsa idag. Och jag tänkte göra en röjare i källaren. Älskar att röja. Älskar att skapa ordning i kaos. Och kaos är det verkligen i vår källare. Så nu kör vi!

Wawawiewa!

Frisk och förvirrad

Hur går det för familjen Hedberg/Delås?

Är de fortfarande i sjukdomens obarmhärtiga grepp eller har de befriats från dess smärtsamma bojor?

Svaret är att vi alla är relativt friska och glada! Sååå skönt att ha sin glada bebis tillbaka. Lite hosta och snor kvarstår, men hon är pigg och feberfri! Även jag.

Idag fick vi besök av våra kompisar Tomas och Beata och deras hund Tjorven (eller som jag vill kalla den - Gorbatjorven). Skönt häng med lite käk och chilla i soffan. Jag och Beata pratade om vad man vill göra med sitt liv (känns som att jag har den diskussionen med alla just nu). Det känns som att många med mig letar efter den där magiska balansen där man kan ha ett fast jobb halva tiden och göra något mer kreativt den andra halvan. Att både få ha tryggheten men också utmaningen att göra något av sina idéer.

Man vill ju kasta sig ut.
Men helst med sele och full skyddsutrustning.
Och en sån där stor madrass som brandkåren har.

Mesigt? Fegt? Nej - bara ett tecken på att man har vuxit upp.

Gonatt alla goingar!

Sjukstuga

Så var det sjukstuga här hemma. Lillfisen var så ynklig igår kväll och inatt. Feber, snorig, slemmig i halsen och på toppen av det en en aning förstoppad. Krokodiltårarna rann ymnigt och man ville bara ge henne en magisk medicin som tog bort allt ont. Hon har ju vart lite förkyld ett par gånger innan, men då har vi kommit rätt lindrigt undan. Lite feber och snor som snabbt gick över. Och denna gången kände jag verkligen så himla mycket med henne. För första gången kände jag hur liten hon är och vilken betydelse jag har som hennes trygga punkt i livet. Moderskänslor antar jag väl att det kallas. Menar inte att jag inte har moderskänslor hela tiden. Men de förstärks ju när hon är ledsen och har ont.

Jaja, hur som helst så fick hon innan läggdags och imorse frossa i katrinplommonpuré och sedan brakade det till rejält ett par gånger i blöjan. Detta resulterade i betydligt gladare bebis. Nu hoppas vi att hon inte kommer vara lika dålig inatt. Och att JAG mår bättre. Har också åkt på förkylning. OCH även pappa Jonas är dålig. Buhu. Buhu.

Nu ligger den ena sjuklingen i sin vagn och sover ute i friska luften. Den andra ligger och vilar i sängen och tittar på brittisk deckarserie. Alltså Anna-Vera ligger i vagnen och Jonas i sängen. Ifall någon var osäker.

OBS. Bilden är tagen innan dessa sjukdagar drog igång. Då alla var friska och glada. Det är när hon är sjuk som man inser hur härligt glad hon är i vanliga fall.

Selfies och taskiga kommentarer

Det florerar en hashtag på Instagram som heter #20beautifulwomen. Det går ut på att man skall ta en selfie och i bilden tagga 20 kvinnor/tjejer som man vill inkludera i sin lista över vackra kvinnor. Antar att det är tänkt att detta skall sprida lite positivitet tjejer emellan. Kan ibland känna mig lite motvillig mot sådana där skicka-vidare-grejer, men tyckte ändå att det var en rätt trevlig variant. 

Grejen är den att tjejen som nominerade mig hade tagit en selfie där hon var osminkad och inte hade lagt på något filter på bilden. Rätt modigt tycker jag. Själv tar jag sällan selfies och när jag gör det är det ett jäkla projekt. Jag tar bild på bild som jag missnöjt raderar. Jag provar att le, att pluta med läpparna (ser lika idiotiskt ut varje gång), att vara allvarlig, eller göra en lite tokig min. Till slut brukar jag välja en bild som är lite suddig, eller där man bara ser halva mitt ansikte, eller där jag tittar bort, eller där mitt ansikte är så starkt belyst att mina anletsdrag jämnas ut. Sedan kommer redigeringen. Blurra lite här. Lägga på ett filter där. Beskära lite till. Och voila! Till sist har vi en selfie som ser så där härligt jag-bryr-mig-inte-utan-bara-knäppte-en-bild-spontan selfie. Kanske är det bara jag som håller på så här? Troligtvis inte.

Hur som helst så vågade jag mig inte på en bild utan filter. Däremot vågade jag köra utan smink och med ett leende på läpparna. Tycker alltid att det känns lite utelämnande att lägga upp en bild på mig själv. Och nu kändes det verkligen så då det inte var en bild där jag tyckte att jag var särskilt stilig. Lade i alla fall upp den och taggade 20 instagramvänner. Vad jag inte tänkte på var att hashtagen #20beautifulwomen är rätt aktiv. Det innebär att folk som inte finns i mitt flöde hittade bilden. Vanligtvis brukar jag inte ha med några hashtags som lockar okända besökare, utan hittar oftast på egna mer på skoj. Men nu kom ett par likes från okänningar. 

Och här kommer min första tanke - jag kände mig lite löjlig. Som att jag taggat mig själv som en "beautiful woman" och ville att folk skulle gå in och utbrista "oh, vackra varelse". Herr "Jante" gjorde sig påmind.  Slog mig hur oerhört skadad man är av tidens klimat där vi hela tiden skall visa upp oss och på något sätt bli godkända av andra. Så ängsligt liksom. Hela tiden presenterar vi vårar liv i sociala medier, tydligt medvetna om att andra betraktar det vi gör. En vanlig selfie blir därmed någon form av del som formar helhetsbilden av mig. Och därmed får en selfie mycket större betydelse än vad jag vill att den skall ha. Förstår någon mig? Eller är detta bara flummigt?

Jaja, hur som helst - ett par kommentarer dök upp från vänner och familj. Men så kom det en kommentar från en okänd person:

"Ugly."

Kort. Tydligt. 

Ok, tänkte jag. Förlåt du okända människa om jag med min fulhet orsakade ögonsmärtor när du i godan ro klickade runt bland alla tjusiga "20beautifulwomen". Ledsen att du inte enbart fick njuta av ren skönhet, utan med skräck fick bevittna detta gamla sletna fejs. Jag klickade in på killens konto och blev bara ännu tröttare när jag såg att han var ca 11 år gammal. Lille vän...

På riktigt blev jag inte ledsen över kommentaren. Han kikade runt på söta flickor. Blev besviken. Och att folk - unga som gamla - finner ett nöje i att skriva taskigheter är ju ingen nyhet. Där emot upptäckte jag en sorg hos mig själv när jag tänkte på att en hashtag som jag tyckte var något fint genast blev ännu en ytlig grej där vi skall jämföras. Så många fler tjejer som har lagt ut "modiga" selfies utan smink och filter som antagligen också har fått taskiga och omotiverade kommentarer. 

DET gör mig förbannad. 

Inte lillkillen på 11 år, utan tidens anda som gör att jag först tänker att man får räkna med sådana kommentarer när man lägger ut en bild på sig själv. 

Tidens anda som får MIG att känna att jag inte duger om jag inte är perfekt.

Fast jag duger.

Och alla andra med - oavsett smink eller filter.

Jag tog bort kommentaren.

Och klappade mig själv på axeln.

Tack & hej.

Separation och framsteg

Separation. En så otroligt stark känsla. Och jag känner den så mycket just nu. Konkreta, praktiska saker som förändras. Små detaljer som skvallrar om stora steg framåt.

Från att jag bara ville att tiden skulle gå när Anna-Vera var 2 månader till att vilja dra i handbromsen med full kraft! Hon växer så snabbt och här är några tecken på detta som sker /nyss har skett i hennes liv:

Framför allt - maten! Hon äter mer och mer, vilket betyder att mjölken i brösten sinar. Nu är det endast en amning på morgonen. Det känns lite vemodigt varje gång eftersom jag inte vet om just den gången är den sista. Samtidigt är det härligt att se henne nyfiket prova nya smaker och konsistenser! T.ex. hallon-blåbär-äpple puré:

Nu har hon börjat fara runt om nätterna och ligger lite hur som helst i sin säng. På rygg, på mage, halvsittandes, på sida, på diagonalen. Så nu är det dags att koppla loss hennes säng från min och sänka den. Ännu en tydlig separation...

Hon trivs mycket bra i sin liggdel i vagnen. Sover gott om dagarna i den och verkar inte frustrerad över att ligga omhuldad därinne. Men nu är det kanske ett par veckor max innan den är för liten. Då är det dags för sittdelen. Spännande och konstigt att hon en gång i tiden hade oceaner av utrymme i den:

Och inte minst så var bilbarnstolen en tydlig markör. När vi för lite mer än en månad sedan lånade ut babyskyddet och satte in en bilbarnstol i stället fick jag en så otroligt nostalgisk känsla. Inte minst när jag tittade på bilden nedan och insåg hur mycket hon växt:

Försöker njuta av varje dag nu när jag så tydligt ser att tiden inte kommer tillbaka!

Tisdagslåten! (åter på en onsdag)

Käns som att min enda bloggning det senaste har varit tisdagslåten. Ber om ursäkt. Men så har det helt enkelt blivit. Ska skärpa mig!

Men här är ännu en tisdagslåt (en dag för sent). Eller rättare sagt ett klipp som gör att jag mår bra och vill gunga och dansa.  Så himla skön känsla på dessa goa ungar!

En riktig feel good boost så här mitt i veckan! :)

Tisdagslåten! (på en onsdag)

Jepp. Blev ingen låt igår, för jag har vart i Strömstad där internetanslutningen är rätt pissig. Så vi kör idag i stället!

Jag älskar ju country, bluegrass och americana. Och en stor favorit är Alison Krauss och Union Station. Både hon och grabbarna sjunger fantastiskt och är helt grymma musiker. Och det är sjukt hur säkra de är live.

Misstänker att jag tidigare länkat till denna sång, men strunt samma! Den är superfin jag ryser varje gång jag hör de vackra stämmorna. 

Lyssna och njut!

Det (o)glamorösa mammalivet

Jag är skyldig. Jag erkänner. Liksom de flesta lägger jag oftast upp fina små bilder när min dotter ler och ser supernöjd ut. Och när jag skall ta bild på något eller någon i mitt hem gör jag först en homestying light och tar bort allt eventuellt stök och skräp ur bilden. Ja, jag fuskar och ljuger. Låtsas att allt i mitt liv är så där fint och välordnat. Fast så är det ju inte. Egentligen är det ju mer så här:

Bebis före mat (inte alls instagram-söt) - bebis efter mat (instagram-söt):

Kokar fisk, potatis, ger fruktpuréer och annat gott till Anna-Vera. Till mig? Gorby's pirog på stående fot och hinkvis med kaffe:

Tar ibland selfies, men vad som inte syns på bilderna är tröjorna med kräkfläckar och mysbyxorna med väl uttöjda knän:

 Har ständigt högar med nytvättade kläder som av någon anledning aldrig hamnar i garderoben (mystiskt, mystiskt):

 Och högen med smutstvätt, sinar konstigt nog aldrig:

Någon som känner igen sig?

Tisdagslåten!

Då var det åter dags för tisdagslåten! Tro inte att jag har glömt. Ni slipper inte undan.

Idag blir det en låt som har skrålats på otaliga förfester. En låt som jag aldrig tröttnar på och som gör mig lika glad varje gång jag hör den. Och Jack Black är ju alltid en humörhöjare.

Varsågod och godnatt!

10 år tillsammans!

Idag - den 2 februari - för exakt 10 år sedan fick jag ett sms från Jonas där han frågade om han fick chans på mig. 

Jag svarade att det fick han. 

Och sedan var det vi.

Och det är fortfarande vi.

10 år. Ett decennium. En tiondels sekel.

En bebis rikare, ett hus rikare och massa minnen rikare.

Puss Jonas och heja oss!