Snor, snor och snor. Gud vad fort man tröttnar på snor. Efter ett par dagar känns det som att "nu kan vi det här, va?"
Ikväll har jag streamat och tittat på fler avsnitt av Bergmans Video (eller vad det heter). Dokumentären där man utgår från Ingmar Bergmans vhs-samling. Blir så sjukt inspirerad! Älskar att se kreativa människor och deras tankar och syn på skapande och (i detta fallet) film. Älskar film i allmänhet. Började idag allvarligt fundera på att starta en filmblogg. En blogg där jag bara skriver om film. Recenserar, tipsar, funderar kring o.s.v. För mig är film inte bara underhållning. Det är nästan som terapi. I ett avsnitt pratade någon om att skräckfilmer fungerade som ett sätt för honom att hantera sina rädslor. Jag tror detsamma gäller för mig. Jag har haft ett par perioder i mitt liv när jag tittat på sjukt mycket skräckfilmer. Ett tag kände jag mig nästan som ett freak, men nu så här i efterhand kan jag tänka att jag kanske också bearbetade massa tankar och rädslor... Nu mera är jag mycket mesigare. Älskar fortfarande skräck, men vågar typ bara kika fram bakom kudden då och då. Dessutom är skräck ett lite mer lättillgängligt sätt att närma sig ämnen som liv och död. Drama blir så mycket närmre och jobbigare. Jag har mått mycket sämre av vissa draman än av blodiga skräckfilmer... Fast ibland är jag sugen på den typen av tyngd också.
Jaha. Se där. Nu flummade jag iväg rejält. Men det måste vara ok när John Blund håller på att lassa in grus i ögonen på mig.
Avslutar med den klassiska ramsan från "Terror på Elm Street":
One, two, Freddy´s coming for you.
Three, four, better lock your door.
Five, six, grab your crucifix.
Seven, eight, gonna stay up late.
Nine, ten, never sleep again.
Godnatt....
