Blogg dags igen people! Nu kör vi!
Idag skrek jag på en främling. När blev jag en sådan person?
Jo, när en man som jag tutade på hoppade ur bilen, sprang fram till min och (obs, ej överdrift) skrek:
"HÖGERREGELN!!! HAR DU HÖRT TALAS OM DEN??!!!!"
Den lugna och logiska Elin skulle svarat:
"Jo, men nu ansåg jag att jag var ganska tydlig med att jag fortsatte köra. Då kanske du måste börja använda ditt eventuella sunda förnuft och stanna för att undvika krock. Högerregeln i all ära. Men jag skulle i alla fall inte lita blint på att varje bil från vänster ska stanna för mig. Du väljer att inte ens se åt mitt håll och demonstrativt glida ut framför mig. För högerregeln gör dig tydligen helt obrydd om din egen säkerhet. Då blir det tut. Din gamle karlslok."
Men dagens Elin var varken lugn eller logisk. Medan han sprang fram mot min bil, rullade jag ner rutan (ganska hysteriskt eftersom den är manuell och lite trög) och laddade. Sedan var det bara att go with the flow. Jag besvarade hans skrik med att skrika tillbaka:
"JO, DET GÖR JAG, MEN DU KANSKE MÅSTE INSE ATT DET ÄR LÄGE ATT INTE KÖRA UT FRAMFÖR EN BIL SOM INTE GER TECKEN PÅ AT STANNA IN!! ELLER VILL DU KROCKA??!!"
Han - "JA, DÅ ÄR DET I ALLA FALL INTE JAG SOM RÅKAR ILLA UT!!"
Jag - "DÅ FÅR DU VÄL KROCKA MED FOLK DÅ OM DU INTE BRYR DIG!!
Vid det här laget var han på väg tillbaka in i sin bil. Och jag bet mig i tungan för att inte skrika något opassande. Jag funderade vad han menade med det sista. Menade han att hans feta svarta bil (som var tre gånger större än min lilla skruttiga Polo) skulle skydda honom från skada men förstöra min bil? Eller att jag skulle få skit pga högerregeln. Antagligen det sista. Mest fascinerad över att det viktigaste för herr paragrafryttare var att ha rätt, inte att det man helst vill undvika är krock.
Jaja, kanske inte min mognaste stund i livet. Men jag har aldrig upplevt att någon skrikit mig rakt i ansiktet på det viset. Och är faktiskt rätt glad att jag reagerade som jag gjorde. Hade antagligen mått jättedåligt om jag bara suttit tyst och inte sagt något.
Ibland måste man säga ifrån. Stå på sig.
Även om man kanske har gjort lite fel...
Idag skrek jag på en främling. När blev jag en sådan person?
Jo, när en man som jag tutade på hoppade ur bilen, sprang fram till min och (obs, ej överdrift) skrek:
"HÖGERREGELN!!! HAR DU HÖRT TALAS OM DEN??!!!!"
Den lugna och logiska Elin skulle svarat:
"Jo, men nu ansåg jag att jag var ganska tydlig med att jag fortsatte köra. Då kanske du måste börja använda ditt eventuella sunda förnuft och stanna för att undvika krock. Högerregeln i all ära. Men jag skulle i alla fall inte lita blint på att varje bil från vänster ska stanna för mig. Du väljer att inte ens se åt mitt håll och demonstrativt glida ut framför mig. För högerregeln gör dig tydligen helt obrydd om din egen säkerhet. Då blir det tut. Din gamle karlslok."
Men dagens Elin var varken lugn eller logisk. Medan han sprang fram mot min bil, rullade jag ner rutan (ganska hysteriskt eftersom den är manuell och lite trög) och laddade. Sedan var det bara att go with the flow. Jag besvarade hans skrik med att skrika tillbaka:
"JO, DET GÖR JAG, MEN DU KANSKE MÅSTE INSE ATT DET ÄR LÄGE ATT INTE KÖRA UT FRAMFÖR EN BIL SOM INTE GER TECKEN PÅ AT STANNA IN!! ELLER VILL DU KROCKA??!!"
Han - "JA, DÅ ÄR DET I ALLA FALL INTE JAG SOM RÅKAR ILLA UT!!"
Jag - "DÅ FÅR DU VÄL KROCKA MED FOLK DÅ OM DU INTE BRYR DIG!!
Vid det här laget var han på väg tillbaka in i sin bil. Och jag bet mig i tungan för att inte skrika något opassande. Jag funderade vad han menade med det sista. Menade han att hans feta svarta bil (som var tre gånger större än min lilla skruttiga Polo) skulle skydda honom från skada men förstöra min bil? Eller att jag skulle få skit pga högerregeln. Antagligen det sista. Mest fascinerad över att det viktigaste för herr paragrafryttare var att ha rätt, inte att det man helst vill undvika är krock.
Jaja, kanske inte min mognaste stund i livet. Men jag har aldrig upplevt att någon skrikit mig rakt i ansiktet på det viset. Och är faktiskt rätt glad att jag reagerade som jag gjorde. Hade antagligen mått jättedåligt om jag bara suttit tyst och inte sagt något.
Ibland måste man säga ifrån. Stå på sig.
Även om man kanske har gjort lite fel...
